Brödrakärlek

Det var en gång två bröder, som vid sín faders död delade hans egenomdom mellan sig.
Den äldste av bröderna var gift, men inte den yngre. De var båda mycket fattiga, men de älskade varandra så mycket, att de hela tiden kunde gå i god för varandra.
Vid skördetiden tänkte den äldre brodern, min broder är inte så lycklig som jag är. Jag har min kära maka, som alltid ställer upp och tröstar mig, i alla väder. Min bror, den stackaren, han får gå där ensam och tänka. Det är bara jag som ibland kan lyssna på honom. Jag ska därför om natten, när det är mörkt, bära några av mina sädeskärvor, över till hans åker, så blir han rikare.
Den yngre brodern tänkte vid samma tid. Min broder som har sin maka att föda, behöver mera säd än jag, som är ensam. Han måste ju ha kraft, så att han kan skapa några barn till gården. Den måste överleva oss och låta den gå vidare i arv inom släkten. Jag ska därför bära några av mina sädeskärvor över på hans åker, när han sover.
Bröderna gick båda ut på natten och bar kärvor från sin till den andres åker, utan att den ene såg den andre. De var ett fasligt kånkande på sädeskärvor och de båda bröderna somnade väldigt gott, när de sent om sider äntligen äntrade sina sängar.
På morgonen blev de båda förvånade när de såg att de hade lika många kärvor som förut. De fortsatte varje natt att bära kärvor, tills de en natt råkade se varandra. Då förstod de varför det alltid var lika många kärvor på morgonen på deras åkrar, fastän de på natten burit över det på den andres åker.
De båda bröderna föll varandra om hasen när de såg att de, drivna av broderskärlek, velat dela med sig av det lilla som fanns på deras åkrar.