Bovetet

Bovetet
Bovetet - Saga av HC Andersen

Bovetet – Saga av HC Andersen

Titt och ofta, då man efter ett åskväder går förbi en åker, där det växer bovete, ser man, att den blivit helt svart och svedd. Det är, som om en eldslåga hade gått fram över den, och bonden säger då: ”Det där har den fått av blixten” men varför har den fått det?
Jag ska berätta, vad gråsparven sagt mig, och gråsparven har hört det av ett gammalt pilträd, som stod vid en boveteåker och står där ännu. Det är ett sådant ärevördigt, stort pilträd, men skrumpet och gammalt. Det har rämnat mitt itu, och det växer gräs och björnbärsrankor ut ur rämnan. Trädet lutar framåt, och grenarna hänger ända ned till marken, som om de vore långt, grönt hår.
På alla fälten runt omkring växte säd, både råg, korn och havre, ja, den vackra havren, vilken, när den är mogen, ser ut som en hel mängd små gula kanariefåglar på en gren. Säden stod så frodig, och ju tyngre den var, desto djupare böjde den sig i from ödmjukhet.
Men där fanns även en åker med bovete, och den åkern låg mittför det gamla pilträdet. Bovetet böjde sig icke alls, såsom den andra säden, utan sträckte på sig stolt och styvt.
”‘Jag är fullt ut så rik som sädesaxet,” sade det, ”jag är dessutom mycket vackrare. Mina blommor äro sköna som äppelträdets blommor. Det är en fröjd att se på mig och de mina. Känner du någon präktigare än oss, du gamla pilträd?”
Och pilträdet nickade med huvudet, som om det ville säga: ”Jo, det gör jag visst.” men bovetet pöste av idel högfärd och sade: ”Det dumma trädet, det är så gammalt, att det växer gräs i magen på det!”
Nu utbröt ett förskräckligt oväder. Alla blommor fällde ihop sina blad eller böjde sina fina huvuden, medan stormen for fram över dem. Men bovetet sträckte på sig i sin stolthet.
”Böj ditt huvud som vi!” sade blommorna. ”Det behöver jag inte alls” sa bovetet.
”Böj ditt huvud. som vi” ropade säden” Nu kommer stormens ängel flygande. Han har vingar, som räcker uppifrån skyarna och ända ned till jorden. Han hugger dig mitt av, innan du hinner be honom vara dig nådig”
”Ja, men jag vill inte böja mig!” sa bovetet. ”Slut dina blommor och böj dina blad”‘ sa det gamla pilträdet, ”se inte upp mot blixten, när molnet rämnar, inte ens människorna våga det, ty i blixten kan man se in i Guds himmel, men den synen kan till och med göra människorna blinda. Vad skulle då inte hända, med oss, jordens växter, om vi vågade något sådant, vi som är mycket ringare”
”Mycket ringare? ” sa bovetet. ”Just nu vill jag se in i Guds himmel” och det gjorde så i övermod och stolthet. Det var, som om hela världen stått i eld och lågor, så blixtrade det.
Då ovädret sedan var förbi, stod blommor och säd i den stilla, rena luften så uppfriskade av regnet. Men bovetet hade bränts kolsvart av blixten. Det var nu en död, onyttig ört på marken.
Och det gamla pilträdet rörde sina grenar för vinden, och stora vattendroppar föll från de gröna bladen. Som om trädet grät, och sparvarna frågade: ”Varför gråter du? Här är ju så ljuvligt! Se hur solen skiner, se hur molnen gå, känner du inte doften från blommor och buskar? varför gråter du, gamla pilträd ?”
Och pilträdet berättade om bovetets stolthet, övermod och straff. Sådant följer alltid. Jag, som berättar historien, har hört den av sparvarna. De berättade den för mig en afton, då jag bad om en saga.