Bodvar Bjarke och hans bröder Elg Frode och Tore Hundfot

Över Opdalarne högt uppe bland Norges fjällar härskade en konung vid namn Ring. Hans drottning var död sedan flera år tillbaka och deras ende son Björn levde hos sin fader. Konungen beslöt nu gifta om sig och tog till maka Hvita, dotter till konungen. Drottning Hvita var skön och fager, men ond och elak och väl förfaren i trollkonster, som fionarne brukade vara. Hon hade fattat hat Ull Björn, och en dag blev hon så förbittrad på honom. Att hon förtrollade honom till en björn. Hon sa: »Föd dig nu ,av din egen faders boskap; aldrig skall du varda löst ur din förtrollning och sent skall itu glömma drottning Hvita». Kung Ring var för tillfället borta. När han kom hem, saknade han Björn. Drottningen sa då, att han på något hemlighetsfullt sätt försvunnit och trots allt sökande kunde han ej återfinnas.

Bera och Bjrön
Bera och Björn

Björn nödgades nu ströva omkring i skogarna och riva kungens boskap. För att kunna livnära sig, men varje afton återtog han sin rätta gestalt och sörjde djupt över sitt olyckliga öde. Han gjorde sig en jordkula och levde där helt ensam. Den unge fursten älskade en skön tärna vid namn Bera, dotter till en rik bonde. De hade som barn lekt tillsammans och som vuxna höll de varandra mycket kära. Bera, som sörjde över Björns hemlighetsfulla försvinnande, gick en dag ensam in i mörka skogen. Då kom en stor björn springande efter henne. Hon blev först rädd, men björnen såg så bedjande på henne, att rädslan försvann. När hon närmare såg honom in i ögonen, fann hon att han hade Björn kungasons ögon.

Björnen gick före henne ännu längre in i skogen och kröp in i en jordkula. Bera följde efter. Om aftonen förvandlades björnen, och Bera återsåg Björn kungason. Bera stannade nu hos honom, och trots hans förvandling älskade hon honom lika högt. Som förut och de var mycket lyckliga. En natt sa Björn: »Jag anar att min sista dag är kommen, för kungen lyssnar, på drottning Hvitas böner. Föranstaltat om en väldig jakt efter den björn, som river hans boskap. Föga anar kungen att det är hans egen son, som ska jagas till döds. Jag har ringa lust att leva. Dock sörjer jag över ätt skiljas från dig, Bera. Efter min död skall du föda tre söner, de ska kallas Elg Frode, Töre Hundfot och Bodvar Bjarke. Alla tre ska bli stora, manhäftiga kämpar, vilkas rykte sent skäll glömmas.

Bera talar med djur.
Bera kunde tala med djur, inte enbart Björn.

När de blivit vuxna, ska du föra de hit titta i jordkulan. I klippan här sitta tre vapen, ett för var och en, jämte tre kistor med gods. Jag har ristat runor på locken, av dem ska de veta min vilja». Nu rann solen upp. Genast förvandlades Björn och rusade till skogs. Bera följde efter helt sorgsen. Snart fick hon höra hundskall och såg en stor samling folk; som började leta efter björnen. Björnen blev upphunnen och sårad, med vilt raseri sökte han värja sig. Många av kungens män föll för hans ramar. Slutligen blev han jagad ända fram till Ring, där han utmattad sjönk ned för kungens fötter, genomborrad av många spjut. Nu var drottning Hvita glad och trodde sig för alltid säker. Hon trodde dock att Bera kände till hennes trolleri. I sin grymhet tvang hon den stackars Beta att äta av björnens kött, på det även hon skulle bli förtrollad.

Bera lyckades spotta ut köttet, och drottningens onda planer gick om intet. Björnens förutsägelse gick i fullbordan, ty Bera fick tre söner, vilka kallades Elg Frodé, Tore Hundfot oeh Bödvar Bjarfte. De växte upp vid Rings hov och blev stora, sköna och starka ungersvenner. Ofta lät de under sina lekar kungens småsvenner känna sin styrka. Det hände stundom att bröderna slog sina lekkamrater alldeles fördärvade till liv och lem. När bröderna var tolv vintrar gamla var de så starka, att ingen av kungens kämpar vågade brottas med dem. Elg Frode sa då en dag till sin moder: »Nu vill jag dra bort från hovet. För längre vill jag ej vistas bland slika kryp». Modern följde honom då till jordkulan, varpå Elg Frode fick sin andel av fadersarvet. Jämte ett kort, brett, starkt svärd, som satt instucket i klippan. Elg Frode var inte nöjd med sitt vapen, utan fann de båda andra brödernas vackrare. Men trots sin styrka förmådde han inte ens rubba dem. Han fattade då sitt svärd, tog farväl av sin moder och vandrade till Kölfjällen, på gränsen mellan Sverige och Norge. Där redde han sig en jordkula djupt in i skogen. Började röva och plundra resande samt värt en illa beryktad stigman.

Tore Hundfot fann det inom kort för trångt hemma och bjöd modern farväl. Bera följde även honom till jordkulan, varest han skulle hämta sitt arv. Hon bad sonen ta yxan, den hade fadern ämnat honom; men Tore fann svärdet, som satt bredvid, bättre, och sökte taga det. Men fåfängt. Han tog då yxan, sägande: »Ej månde min fader ärnat mig det arvet». Sedan tog han samma väg som Elg Frode och kom även till dennes kula. Elg Frode var borta, Tore steg in, satte sig på en bänk och drog hatten över ansiktet. Kort efter kom Elg Frode hem, som föga vänligt mottog Tore. Men när han kände igen sin broder, var han glad och bjöd honom hälften av sina ägodelar. Om han ville stanna. Tore sa att han ej ville dväljas djupt in i obygden, utan ämnade vinna rykte och ära i främmande land. Elg Frode bad honom då dra till Göta land. Där hade kungen nyligen dött och nytt kungaval skulle anställas på tinget.

Göterna hade därvid den seden att en stor stol sattes fram. Den som bäst kunde fylla upp stolen korades till konung. Flera oväldige män skulle vara domare. »Du tyckes mig vara så stor karl. Att säkerligen ej någon större kan letas upp och du blir då konung över ett stort rike», sa han. Tore tackade sin broder, tog farväl och drog till Göta land.

Allt gick som Elg Frode sagt, och Tore Hundfot blev konung. Han var en klok, vänsäll och älskad konung. Som genom ärorika härtåg ökade landet och han härskade i många år över göterna. Även Bodvar Bjarke, den yngste och skönaste av bröderna, beslöt dra bort. Bera sade att hon djupt skulle sakna honom. Men bad honom följa sig till skogen, så skulle han få sin faders arv. Bodvar fick då jämte det övriga arvet även det ypperliga svärdet, som hans båda bröder sökt ta. Bodvar frågade nu sin moder, vem hans fader var. Bera berättade det samt alla drottning Hvitas onda trollkonster mot kung Rings unge son.

Björn tittar ner på kungen män
H’är är kungen män på jakt efter Björn.

Utom sig av harm och fast besluten att kräva hämnd, vände Bodvar åter, trädde fram till Ring. Sin farfar, och omtalade det svek drottningen förövat. Ring bjöd honom böter för sin fader, men Bodvar sade sig ej vara nöjd med mindre. Än att Drottning Hvita miste livet, »och», tillade han, »hennes död skall ej bliva den lättaste». Kung Ring vågade ej hindra den vredgade Bodvar, utan måste lämna ut sin drottning. Som hon hade få vänner, men många fiender, sökte ingen hjälpa henne och hon led en grym död. Bodvar stannade ännu en tid vid hovet. Kort efter Hvitas död dog även kung Ring, och Bodvar Bjarke tog riket i arv.

Länge dröjde han dock ej hemma, utan gifte bort sin moder Bera med jarl Ulfsbiter. Och gav honom sedan riket att styra. Själv drog^Bodvar Bjarke bort. Även han tog samma väg som Elg Frode och kom till dennes kula. När Elg Frode kände igen sin yngste, mest älskade broder. Blev han mycket glad och bad honom stanna och dela alla hans ägodelar. Och de är inte få, tillade Elg Frode. Bodvar tackade men sade: »Det är dåligt handtvärk att dräpa värnlöst folk, för att vinna gods. Jag vill hellre draga bort och söka tjänst hos någon mäktig konung. Då skall du dra till kung Rolf i Leire», sade Elg Frode, »ty han är den främste jag vet. Men låt mig känna om du är karl nog att tjäna honom.

»Därpå brottades bröderna och Bodvar fälldes lätt. Då sade Elg Frode: »Ej har du krafter till detta, ännu». Skar så ett djupt hål i sitt ena ben och gav Bodvar dricka av det framströmmande blodet. Sedan brottades de. Då stod Bodvar fast som en klippa. Elg Frode sade att han nu vore en man som av ingen kunde fällas. Dagen efter tog Bodvar farväl. Elg Frode följde honom, och innan de skiljdes. Satte Elg Frode sin fot på klippan och trampade så hårt att där blev ett djupt märke. Därpå sa han: »För varje dag skall jag gå hit till klippan.

Bera framför slottet
Här är Bera framför slottet.

Finner jag fotspåret fyllt med jord, vet jag att du är död. Är det fyllt med vatten, har du drunknat. Men är det åter blod däri, har du fallit för svärd och då skall jag nog veta hämnas din död. Sedan skildes bröderna. Bodvar fortsatte sin färd in i Göta land. Kom så till sin broder Tore Hundfot och blev väl mottagen av honom. Tore bad honom stanna kvar och dela riket med honom, men Bodvar sa sig vilja vinna rykte och ära själv. Då bjöd Tore honom utvalt manskap. Men även detta avslog han, tog farväl och red så ensam till kung Rolfs hov.

I närheten av Leire gård tog han en afton, trött efter en mycket lång ritt, natthärbärge hos en bonde. Där frågade han mycket om konung Rolfs och hans kämpars bedrifter. När det blev tal härom började hustrun bittert gråta och omtalade på Bodvars fråga om orsaken härtill att deras son Hot, då han en gång varit vid Kungsgården, blivit tagen av kungens hovmän och satt i en benhög, dit alla vid måltiderna agnagda ben kastades. Hon bad Bodvar att till gengäld för deras gästfrihet icke kasta andra än små ben på hennes son. Detta lovade Bodvar.

När Bodvar sedan kommit till Kungsgården och satt in sin häst i stallet, gick han in i salen, där blott få män var, och satte sig längst ned vid dörren. Snart fick han höra ett sakta buller, och när han såg efter fick han se en hand sticka upp ur en stor benhög. Han gick närmare för att se och spörja vems handens ägare var. »Jag heter Hot», svarade en svag stämma, »och håller på att göra mig en sköldborg till skydd mot de ben, som kastas på mig.» »Eländig är du i din sköldborg», sa Bodvar och drog upp den smutsige och avtärde Hot, som skrek och jämrade sig samt bad Bodvar icke taga hans liv. Bodvar bad honom icke skrika så högt, och tröstade honom med att han inte vidare skulle behöva någon borg till skydd mot benknotorna.

Hot vid hovet
Så här hade Hot det när hovmännen kastade benrangel på honom.

Därefter tog Bodvar Hot och bar honom till en brunn, där han tvättade honom ren och tog honom sedan med sig in i salen och ställde honom bakom sig. Hot skalv i hela kroppen av rädsla. När hovmännen kom in i salen och varse blev Hot bredvid Bodvar, förstod de att denne åtagit sig att skydda Hot, vilket de tyckte vara ett djärvt tilltag. Men när Hot fick se männen, blev han så rädd att han skulle sprungit tillbaka till benhögen, om inte Bodvar hållit honom fast. Snart börjades den gamla leken. Först kastades små ben över golvet mot det ställe, där Bodvar och Hot tagit plats. Bodvar låtsade som han icke såg dem. Men så kom större ben, och då sade Hot till Bodvar: »Se där kommer ett stort ben, det blir min död».

Bodvar bjöd Hot vara tyst, sträckte sin hand mot det nu slungade väldiga benet och fångade det i flykten, vände sig genast mot den som kastat det och slungade benet tillbaka mot honom med sådan kraft att han fick sin ban. Detta väckte stor uppståndelse i salen, och hovmännen rusade upp mot Bodvar för att hämnas sin fallne kamrat. Ryktet om vad som skett spred sig genast till kung Rolf, som kom tillstädes och frågade hur allt gått till. När konungen fått veta det blev han vred och förehöll strängt sina män oskicket att kasta ben på folk, vilket han många gånger förbjudit. Nu ville han se den man, som hindrat detta.

Bodvar trädde inför konungen och hälsade honom med mycken värdighet. Konungen frågade efter hans namn. »Hots försvarare kallar edert hovfolk mig», svarade Bodvar. »Vilka böter vill du giva för min hovman», frågade konungen. »Han ligger på sin gärning», svarade Bodvar. »Vill du bliva min man och ta hans plats?» frågade kungen. »Därtill säger jag icke nej», genmälde Bodvar; »men jag vill inte skiljas från Hot. Han skall vara hos mig och vi ska sitta närmare dig än den slagne satt, annars drar vi båda bort.» »Det må vara dig tillstadt», sa konungen, »men jag ser inte att Hot kan göra mig någon heder.» Bodvar och Hot tog nu plats längre in i salen och framför de flesta hovmännen, vilket gjorde dessa mycket förbittrade på Bodvar.

Lämna ett svar