Bjäru

Lite avsides och för sig själva låg en gång två små gårdar. De hade ganska nära till stranden, och fisket hjälpte deras magra åkertegar. Efter sin tids sätt att se räknades de inte för fattigfolk. Det gjorde de inte eftersom de kunde föda både häst, ko, gris och lamm. Gubbarna var lugna och stillsamma och allmänt omtyckta. Men deras kärringar var i hög grad hår av ”hin”. De var fulla med fanen och den ondes ben, sades det. Avundsjuka och missunnsamma. Ingen av de tålde att det gick framåt för den andre.
En dag kom en gammal gubbe från en annan socken vandrande förbi. Han vilade upp en stund på den största gården. Matmoderns beklagade sig att ingenting räckte till. Trots att de släpade och snålade dag och natt.
Gubben, som förrästen på grund av sitt favorituttryck kallades tvi täusan, hörde på: Ni skall skaffa er ”a bjäru” hon är bra att ha, hon bär till huset, sa han. Han erbjöd sig, att mot ersättning göra en sådan. Allt han behövde var ett ullgarnnystan, lite pinnar och lump. Så behövde han vara ensam på ladan. Han fick det han begärde, och tog fram ur sin ränsel sin svarta konstbok, som han en gång fått av Hånn-Per. På kvällen kallade han bondhustrun, och hon fick se ett underligt djur, med pinnar till ben, rulta iväg till granngården. Efter en stund kom hon tillbaka hem och tömde ur mjölk och ägg. Sedan gav hon sig iväg igen, nu till nästa gård. Nu ökade välståndet på den gården. Men kärringen var lika snål och elak för det. Men grannens ko, som varit duktig på att mjölka, blev nästan sin och mager, hur väl hennes husbonde än pysslade om henne.
De beslöt att söka en kräkdoktor för henne. Närmast till hands var Tvi täusan. Han kom med svartkonstboken och pulver. Husbonden, Far Israel, undrade vad deras duktiga Blomma råkat ut för. Det är något i grannskapet som har ”a bjäru” sa Tvi Täusan. Far Israel undrade om man kunde bli kvitt sådant mack. Tvi Täusan begärde ett pris, så skulle han hjälpa dem.
”Du skall borra tre hål i lagårdsdörren, två under och ett över, som en triangel. Så ska du lägga dig på höskullen, så att du kan se ner på kon. När bjäru kommer och går in, ska din hustru stänga dörren utifrån. Då har hon ingen annan väg ut än genom hålen. Så ska du säga ”fall i kull i Jesu namn”. Sedan sköter det sig självt, sa gubben.
Bjäru kom, mjölkade färdigt och plockade ägg. Men när hon skulle gå var det omöjligt. Treenigheten vågade hon sig inte på. När Far Israel därtill befallde henne att falla, blev hon bara en lumphög och några pinnar. Borta var hon, blomma mjölkade som förut, och kärringarna var lika sura på varandra igen. Den ende som tjänade på det här var Tvi Täusan, Men han är den man sist talar med, sa folk, så någon aktning fick han inte heller.