Fästfolket

Fästfolket – HC Andersen

Toppen och bollen låg i en låda tillsammans bland andra leksaker. Så sa toppen till bollen:
”Skulle vi inte kunna bli fästfolk, eftersom vi ändå ligger tillsammans i lådan?”
Men bollen, som var sydd av saffian och var lika inbilsk som en fin fröken, ville inte svara på något sådant.

Nästa dag kom den lille gossen, som rådde om leksakerna. Han målade toppen röd och gul och slog ett mässingsstift mitt uti, det såg riktigt präktigt ut, när toppen snurrade omkring.
”Se på mig” sa han till bollen. ”Vad säger ni nu? skulle vi inte kunna bli fästfolk. Vi passar så bra tillsammans, ni hoppar, och jag dansar. Lyckligare än vi två skulle ingen kunna bli”
”Jaså, tror ni det?” sa bollen. ”Ni vet visst inte, att min far och mor ha varit saffianstofflor, och att jag har en kork i kroppen?”
”Ja, men jag är av mahognyträ!” sa toppen, ”och borgmästaren har själv svarvat mig. Han har sin egen svarvstol och det var honom ett stort nöje”
”Ja, kan jag lita på det?” svarade bollen.
”Måtte jag aldrig mer få smaka piskan, om jag ljuger!” svarade toppen.
”Ni talar mycket vackert för er!” sa bollen; men jag kan likväl inte, jag är så gott som till hälften förlovad med en svala. Var gång jag går till väders sticker han ut huvudet ur boet och säger: ”Vill ni? Vill ni?” Nu har jag inom mig själv svarat ja, och det är så gott som en halv förlovning. Men jag lovar er att jag aldrig skall glömma er”.
”Ja, det var ju också en tröst!” sa toppen, och så talade de inte vidare med varandra.

Nästa dag blev bollen framtagen. Toppen såg hur hon flög högt upp i luften, liksom en fågel. Man kunde slutligen inte ens se henne. Varje gång kom hon tillbaka igen. Men gjorde alltid ett högt spång, när hon rörde vid marken. Och det kom sig antingen av längtan eller att hon hade en kork i kroppen. Den nionde gången blev bollen borta och kom inte mera igen. Gossen sökte och sökte, men hon var borta.
”Jag vet nog var hon är,” suckade toppen, ”hon är i svalboet och är gift med svalan!”

Ju mera toppen tänkte på detta, desto mer betagen blev han i bollen. Bara för att han inte kunde få bollen, blev han än kärare. Hon hade tagit en annan, och det var just det egendomliga. Toppen dansade omkring och snurrade, men alltid tänkte han på bollen, som i tanken blev allt vackrare och vackrare. Sålunda gick många år, så var det en gammal kärlek.
Toppen var inte längre ung! Men så blev han en dag helt och hållet förgylld. Aldrig hade han sett så ståtlig ut. Han var nu en guldtopp och hoppade, så att det surrade efter det. Jo, det kunde vara något! men plötsligt hoppade han för högt och borta var han!

Man sökte och sökte, till och med nere i källaren, men han stod ej att finna.
Var fanns han då?

Han hade hoppat i soptunnan, där det låg allt möjligt, kålstockar, sopor och grus, som hade fallit ned från takrännan.
”Nu ligger jag just vackert. Här kan förgyllningen snart gå av mig. Vad är det för patrask, jag råkat i sällskap med?” Så sneglade han på en lång kålstock, som var alltför nära avplockad. Han såg på ett underligt, runt föremål. som sig ut som ett gammalt äpple. Men det var inte något äpple, utan en gammal boll, som i många år hade legat uppe i takrännan, och som vattnet hade sipprat igenom.

”Gud ske lov, att det ända kommer någon av ens jämlikar, som man kan tala med” sa bollen och betraktade den förgyllda toppen. ”Jag är egentligen av saffian, sydd av frökenhänder, och har en kork i kroppen, men det kan ingen se på mig. Jag var nära att hålla bröllop med en svala, men så föll jag i takränna. Där har jag legat i fem år och sipprat vatten. Det är en lång tid må ni tro, för en ung vacker flicka.

Men toppen sa ingenting. Han tänkte på sin gamla käresta, och ju mera han hörde, desto tydligare blev det för honom, att det var hon.
Då kom tjänstflickan och skulle till att vända på tunna.
”Hejsan, där är guldtoppen” sa hon.
Och Toppen kom tillbaka i rummet i stor aktning och ära. Men bollen hörde man ingenting om. Toppen talade aldrig mer om sin gamla kärlek. Den går över om kärestan legat fem år i en takränna och sipprat vatten. Ja framförallt känner man inte igen henne om man träffar på henne i en soptunna.

Kopparkitteln fylld med silverpenningar

Det fanns en gång två grannar, två bönder. De bodde bredvid varandra och de hade båda ett ganska behagligt liv. Den ene bonden var visserligen väldigt rik, den andre, om inte fattig, så fick han åtminstone vända på slantarna.
En kväll bestämde sig den fattige bonden för att palla lite av den rikte bondens väldigt fina äpplen. Så den fattige bonden klättrade över staketet och upp i det stora äppelträdet. Väl han satt där så fick han höra någon komma gåendes. Han tittade ner och fick se den rike b onden komma och bära på en stor kopparkittel full med mynt. Han hade också en spade med sig. Och han började gräva en stor och ganska djup grop. Så satte han ner kitteln och fyllde igen hålet och sa:
– Den här ska ingen kunna gräva upp förrän någon sätter två oanvända träskålar över, den ene fylld med mjölk, den andra med havregrynsgröt. Den fattige bondens öron var stora och han lyssnade mycket noga.
Efter det att den rike bonden gått tillbaka in i sitt hus, klättrade den fattige bonden ner från sitt träd och satte högsta fart hem till sitt. Han hade famnen full med äpplen. Hustrun blev väldigt glad när han kom, och hon började genast att baka en äppelkaka.
Bonden gick ut i snickarboa, trots den sena timmen. men han satt där och först när gryningen kom, lämnade han snickarboa med sina två nya träskålar. Sedan gicjk han in till mor i stugan och bad henne koka havregrynsgröt och hälla upp i ena skålen. I den andraa ville han ha mjölk. Hustrun undrade varför, men han sa inget. När hon var klar tog bonden de båda skålarna och gick till äppelträdet. Han satte en skål på var sida. Och kan du tänka dig, gropen öppnades av sig själv och han kunde lyfta upp grytan full med silverpenningar.Den borde vara ganska tung, men av detta märkte bonden inget. Nu var han rik, minst lika rik som sin granne.
Den tidigare fattige bonden ställde till med ett gigantsikt kalas. Den rike bonden kom naturligtvis och han undrade hur den fattige hade råd med all denna överflöd. Han avslöjade inget vid denna tidpunkt. Det var först några år senare, då den rike bonden började bli fattig, som han kom underfund med vad som hade hänt. Den rike ville hämta upp sin skatt, men det enda han såg var två tomma träskålar…

Bjäru

Lite avsides och för sig själva låg en gång två små gårdar. De hade ganska nära till stranden, och fisket hjälpte deras magra åkertegar. Efter sin tids sätt att se räknades de inte för fattigfolk. Det gjorde de inte eftersom de kunde föda både häst, ko, gris och lamm. Gubbarna var lugna och stillsamma och allmänt omtyckta. Men deras kärringar var i hög grad hår av ”hin”. De var fulla med fanen och den ondes ben, sades det. Avundsjuka och missunnsamma. Ingen av de tålde att det gick framåt för den andre.
En dag kom en gammal gubbe från en annan socken vandrande förbi. Han vilade upp en stund på den största gården. Matmoderns beklagade sig att ingenting räckte till. Trots att de släpade och snålade dag och natt.
Gubben, som förrästen på grund av sitt favorituttryck kallades tvi täusan, hörde på: Ni skall skaffa er ”a bjäru” hon är bra att ha, hon bär till huset, sa han. Han erbjöd sig, att mot ersättning göra en sådan. Allt han behövde var ett ullgarnnystan, lite pinnar och lump. Så behövde han vara ensam på ladan. Han fick det han begärde, och tog fram ur sin ränsel sin svarta konstbok, som han en gång fått av Hånn-Per. På kvällen kallade han bondhustrun, och hon fick se ett underligt djur, med pinnar till ben, rulta iväg till granngården. Efter en stund kom hon tillbaka hem och tömde ur mjölk och ägg. Sedan gav hon sig iväg igen, nu till nästa gård. Nu ökade välståndet på den gården. Men kärringen var lika snål och elak för det. Men grannens ko, som varit duktig på att mjölka, blev nästan sin och mager, hur väl hennes husbonde än pysslade om henne.
De beslöt att söka en kräkdoktor för henne. Närmast till hands var Tvi täusan. Han kom med svartkonstboken och pulver. Husbonden, Far Israel, undrade vad deras duktiga Blomma råkat ut för. Det är något i grannskapet som har ”a bjäru” sa Tvi Täusan. Far Israel undrade om man kunde bli kvitt sådant mack. Tvi Täusan begärde ett pris, så skulle han hjälpa dem.
”Du skall borra tre hål i lagårdsdörren, två under och ett över, som en triangel. Så ska du lägga dig på höskullen, så att du kan se ner på kon. När bjäru kommer och går in, ska din hustru stänga dörren utifrån. Då har hon ingen annan väg ut än genom hålen. Så ska du säga ”fall i kull i Jesu namn”. Sedan sköter det sig självt, sa gubben.
Bjäru kom, mjölkade färdigt och plockade ägg. Men när hon skulle gå var det omöjligt. Treenigheten vågade hon sig inte på. När Far Israel därtill befallde henne att falla, blev hon bara en lumphög och några pinnar. Borta var hon, blomma mjölkade som förut, och kärringarna var lika sura på varandra igen. Den ende som tjänade på det här var Tvi Täusan, Men han är den man sist talar med, sa folk, så någon aktning fick han inte heller.

Snövit och de sju dvärgarna – Bröderna Grimm

Snövit och de sju dvärgarna

Det var mitt i vintern och snöflingorna föll som dun från skyn. Drottningen satt vid fönstret och broderade. Hennes broderiram var av ebenholts. Medan hon arbetade tittade hon emellanåt ut på snön. Hon råkade sticka sig i ett finger med nålen och tre droppar blod föll ner på några flingor snö som fallit in genom fönstret. När hon såg det ljusröda blodet på snön, tänkte hon: ”Om jag ändå fick en dotter, som var vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts.”

Inte långt därefter fick hon en dotter med en hud som var vit som snö, läppar röda som blod och ett hår svart som ebenholts. Hon döptes till Snövit och strax efter dopet dog hennes mamma, drottningen.

Efter ett par år tog sig kungen en annan hustru, en vacker kvinna. Hon var mycket högdragen och fåfäng och kunde inte stå ut med att någon skulle kunna vara vackrare. Hon hade en förtrollad spegel och varje morgon brukade hon stå framför den och titta på sin spegelbild och säga:

”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade då;
”Ni vackrast i landet är.”
Detta gjorde henne nöjd, eftersom hon visste att spegeln alltid talade sanning.

Snövit växte upp och blev allt vackrare och när hon var sju år var hon vackrare än själva dagen, ja hon var till och med vackrare än drottningen själv. Så en dag när drottningen frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
så svarade spegeln:
”Drottning, ni är vackrast i salen här
men Snövit vackrast i landet är.”

Detta blev en väldig chock för drottningen och hon blev grön av avund. Från den dagen hyste drottningen agg mot Snövit och hatet växte dag för dag och hon hade Snövit i sina tankar dag som natt. Till slut skickade hon efter en jägare och befallde honom:

”Tag med barnet ut i skogen, så att jag slipper att se henne. Jag vill att du dödar henne och tar med hennes hjärta som bevis.”
Jägaren lovade att göra det och förde henne med sig ut i skogen. När han drog upp sin jaktkniv för att skära ut Snövits oskyldiga hjärta började hon gråta och sa snyftande:
”Snälla jägare, ta inte mitt liv! Om du skonar mig, går jag in i skogen och kommer aldrig mer tillbaka igen.”

Jägaren tyckte då synd om henne och sa: ”Iväg med dig då, din stackars flicka.” Han tänkte att hon säkert skulle bli uppäten av de vilda djuren men kände sig lättad av att slippa döda henne. När Snövit springande försvunnit in i skogen fick jägaren se ett vildsvin mellan träden. Han dödade då vildsvinet och skar ut hjärtat för att ta med till drottningen som bevis på att han dödat Snövit.

Nu var Snövit alldeles ensam i den vilda skogen. Hon var skräckslagen och blev rädd även om det bara var ett löv som prasslade i träden. Hon sprang över skarpa stenar och genom taggiga snår och hon såg de vilda djuren i skogen, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge hennes ben orkade bära henne och när skymningen föll kom hon till ett litet hus. Snövit gick in i huset för att vila och såg då att allting där inne var väldigt litet men rent och vackert. Det stod ett litet bord med vit duk och fint dukat med sju små tallrikar. Vid sidan av tallrikarna låg små knivar och gafflar och det var små bägare att dricka ur. Utefter väggen stod sju små sängar uppställda på rad med rena vita lakan. Snövit, som var mycket hungrig, åt lite gröt och bröd från varje tallrik och tog en liten klunk vin ur varje bägare för att inte göra slut på någon av portionerna. Nu var hon väldigt trött och ville lägga sig. Hon provade den ena efter den andra sängen, men ingen verkade passa. En var för kort en annan för lång men när hon kom till den sjunde sängen verkade den vara lagom och hon lade sig ner och föll snart i sömn.

När det var nästan helt mörkt, kom husets herrar hem. Det var sju dvärgar. De var gruvarbetare och arbetade i de omgivande bergen. När de tänt sina lyktor så att det blivit ljust i den lilla stugan såg de att någon måste ha varit inne, eftersom allting inte stod som det hade gjort när de lämnat stugan.

Den förste dvärgen sa:
”Vem har suttit i min lilla stol?”

Den andre sa:
”Vem har ätit från min lilla tallrik?”

Den tredje sa:
”Vem har tagit mitt lilla bröd?”

Den fjärde sa:
”Vem har smakat på min gröt?”

Den femte sa:
”Vem har använt min lilla gaffel?”

Den sjätte sa:
”Vem har skurit med min lilla kniv?”

Den sjunde sa:
”Vem har druckit ur min bägare?”

Sedan sa den förste, efter att ha sett sig om och sett en grop i sin säng:
”Vem har legat i min säng?”

Sedan kom de andra också springande och ropade:
”Det är någon som har legat i våra sängar också!”

Men när den sjunde dvärgen tittade på sin säng, såg han Snövit ligga där och sova. När han berättat detta för de övriga, kom de springande, lyste med sina sju lyktor och tittade förvånade på den sovande Snövit.

”Du store tid!” utropade de, ”Vilket vackert barn!” De var så förtjusta över henne, att de inte förmådde sig att väcka henne, utan lät henne sova hela natten. Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater i tur och ordning. En timme hos var och en tills natten var över.

När Snövit vaknade på morgonen och såg de sju dvärgarna, blev hon först rädd, men de verkade ganska snälla. En av dem frågade:
”Vad heter du?”
”Jag heter Snövit”, svarade hon.
”Hur har du kommit till vårt hus?” frågade de vidare.
Hon berättade då hur hennes styvmamma hade önskat att hon skulle dö men att jägaren som skulle döda henna hade skonat hennes liv och hur hon sedan sprungit hela dagen tills hon hittat deras hus.

Dvärgarna sa då:
”Om du sköter huset för oss, lagar mat, tvättar, bäddar våra sängar, syr och stickar och håller allting rent och snyggt i huset, kan du stanna hos oss och ingenting kommer att fattas dig. Vill du stanna?”

”Av hela mitt hjärta.” sa Snövit. Hon stannade således kvar och höll god ordning i huset. På morgonen gick dvärgarna iväg till gruvan för att leta efter guld och på kvällen kom de tillbaka och då skulle deras kvällsmat vara klar och stå på bordet. Hela dagarna skulle Snövit vara ensam i stugan och dvärgarna sa varnade till henne:
”Akta dig för din styvmor, hon kommer snart att få veta att du är här. Släpp inte in någon i huset.”

Drottningen, som nu trodde att Snövit var död, var nu säker på att hon återigen var vackraste av alla och hon frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade då:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

Hon blev då väldigt arg. Eftersom hon visste att spegeln alltid talade sanning, förstod hon att jägaren lurat henne och att Snövit fortfarande vara i livet. Hon funderade och funderade hur hon skulle kunna få slut på henne. Så länge hon inte var den vackraste i landet fick hon ingen ro i sinnet. Till slut hade hon kommit på en plan. Hon svärtade sitt ansikte och klädde ut sig till en gammal gumma så att ingen skulle känna igen henne. I sin förklädnad gav hon sig iväg över bergen till dvärgarnas stuga. Väl där knackade hon på dörren och ropade:
”Fina varor till salu! Fina varor till salu!”

Snövit kikade ut genom fönstret och ropade:
”God dag, snälla frun, vad har du att sälja?”

”Fina varor, vackra varor.” svarade hon, ”Sidenband i alla färger” och hon höll upp ett band av vackert siden.

”Det kan inte vara farligt att släppa in den här snälla frun”, tänkte Snövit. Hon reglade upp dörren, släppte in henne och köpte de vackra banden.

”Tror du behöver snöra ditt liv ordentligt min lilla flicka.” sa gumman. ”Låt mig snöra dig ordentligt för en gångs skull.”

Snövit misstänkte ingenting utan ställde sig framför henne och lät sig snöras. Men den elaka drottningen snörde henne så snabbt och hårt att hon tappade andan och föll som död ner på golvet.

”Nu har du slutat att vara den vackraste.” tänkte den förklädda drottningen när hon skyndade iväg.

En stund senare, framåt kvällen, kom de sju dvärgarna hem. De blev förskräckta när de fick se Snövit ligga livlös på golvet. De reste henne upp och när de upptäckte hur hårt hon var snörd klippte de av banden. Hon började då sakta andas igen och återkom efter en stund till livet igen. När Snövit hade berättat vad hänt, sa dvärgarna:
”Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Du får akta dig för att släppa in någon när vi inte är hemma!”

När den elaka drottningen kommit hem, gick hon till spegeln och frågade:
”Spegel, spegel på väggen där
säg mig vem som vackrast i landet är.”
Spegeln svarade som förut:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

När hon hörde detta, blev hon så förvånad, att allt blod lämnade hennes hjärta. Hon förstod att Snövit trots allt fortfarande var i livet.

”Nu måste jag se till att få slut på henne”, tänkte hon.
Hon förtrollade då en kam så att den blev giftig och klädde sedan ut sig till en annan sorts gammal gumma. Hon begav sig sedan återigen iväg över bergen till dvärgarnas lilla hus, knackade på dörren och ropade:
”Fina varor till salu! Fina varor till salu!”

Snövit kikade ut och sa:

”Ge dig av, jag får inte släppa in någon.”

”Men det kan inte vara förbjudet att titta”, sa gumman och höll upp den förgiftade kammen. Snövit tyckte den var så vacker att hon var frestad att öppna dörren och efter en stunds förhandlande om priset, öppnade hon dörren och släppte in henne.

”Låt mig få kamma dig ordentligt,” sa gumman.

Den stackars Snövit trodde inte att det skulle kunna vara så farligt så hon lät sig kammas. Men så snart gumman satte kammen i håret, började giftet att verka och den stackars flickan föll avsvimmad till golvet.

”Nu, din lilla skönhet,” sa den elaka kvinnan ondskefullt, ”nu är det ute med dig.” och gick sin väg.

Lyckligtvis var det nu strax kväll, då de sju dvärgarna skulle komma hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, förstod de genast, att det var styvmodern, som varit i farten igen. De undersökte henne genast och när de såg kammen i håret förstod de att den var förgiftad. Så snart de tagit kammen ur håret kvicknade Snövit till och berättade vad som hänt. Ännu en gång förmanade de henne att inte släppa in någon genom dörren.

Drottningen återvände hem, ställde sig framför spegeln och sa:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade återigen:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

När drottningen hörde det, skakade hon av raseri.

”Snövit skall dö,” skrek hon, ”även om det så skall kosta mig livet!”
Sedan gick hon till en avlägsen belägen, hemlig kammare, dit ingen brukade hitta. Där gjorde hon i ordning ett förgiftat äpple. Det var ett vackert äpple. Den ena sidan var vit och den andra var röd. Det såg så aptitligt ut, att alla som såg på det längtade efter att äta det, men om man bara åt en liten bit av det skulle man dö. När äpplet var klart klädde hon ut sig till en bondmora och gick bort över bergen till de sju dvärgarnas hus.

När hon knackade på dörren, stack Snövit ut huvudet genom fönstret och sa:
”Jag vågar inte släppa in någon. De sju dvärgarna har förbjudit mig att göra det.”

”Mig kvittar det,” svarade kvinnan, ”jag blir nog av med äpplena ändå, men ta det här, du får det till skänks!”

”Nej,” svarade Snövit, ”jag vågar inte ta emot något.”

”Är du rädd att det skall vara förgiftat?” sa kvinnan, ”Se här, jag delar äpplet i två delar. Du får den röda sidan så tar jag den vita.” Äpplet var nämligen så finurligt förgiftat att det bara var den röda delen som innehöll gift.

Snövit tittade längtansfullt på äpplet och när hon såg att bondmoran åt av den ena halvan, kunde hon inte längre motstå det, utan sträckte sig ut och tog den förgiftade halvan. Så fort hon tagit en liten munsbit av det föll hon som död ner.

Den elaka kvinnan tittade ondskefullt på henne, skrattade högt och skrek:
”Vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts! Den här gången kommer inte dvärgarna att kunna väck dig till liv igen!”

Sedan gick hon hem och frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
och äntligen svarade spegeln:
”Drottning, du vackrast i landet är.”
Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, om nu ett avundsjukt hjärta kan få ro.

När dvärgarna kom hem fann de Snövit liggande på golvet utan att andas. Hon var död. De lyfte upp henne och såg om de kunde hitta något som förgiftat henne. De lossade hennes snörning, kammade hennes hår och tvättade henne med vin och vatten men allt var förgäves. Den stackars flickan var död och förblev död. Sedan lade de henne på en bår och satte sig, alla sju, runt henne . och sörjde och grät i tre hela dagar. Sedan skulle de begrava henne, men det såg ut som om hon fortfarande levde med sina vackra blommiga kinder så de sa:
”Vi kan inte gömma undan henne i underjorden.” De gjorde istället en kista av glas så att de kunde se in i den från alla sidor. De lade henne sedan i kistan och skrev med guldbokstäver på den hennes namn och att hon var kungens dotter. Sedan satte de kistan ute bland bergen. De sju dvärgarna turades sedan om att hålla vakt vid kistan. Även skogens djur kom till kistan och sörjde över Snövit.

Snövit låg länge i kistan utan att förändras. Det såg ut som om hon sov. Hon var fortfarande vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts. Efter en tid kom en kungason ridande genom skogen till dvärgarnas hus, som låg nära den plats där kistan stod. Han fick se kistan ligga bland bergen med den vackra Snövit inuti. Han såg vad som stod skrivet med guldbokstäver på den. Han sa då till dvärgarna:
”Låt mig få kistan, så skall ni få vad ni än önskar er.”

Men de sa till honom att de inte ville skilja sig från kistan för allt guld i världen.

Prinsen sa då:
”Men ge mig den då istället, för jag kan inte leva utan att kunna se på Snövit. Jag skall akta och ära henne, som min allra käraste och jag skall beskydda er som om ni vore mina bröder.

Dvärgarna veknade då. De gav med sig och lät honom ta med sig kistan. Prinsen kallade då till sig sina tjänare och bad dem bära kistan på sina axlar. På sin väg genom skogen råkade de snubbla över en buske. Kistan skakad till och då flög plötsligt en bit av det förgiftade äpplet upp ur hennes strupe. Snövit öppnade då ögonen, knuffade upp kistlocket och satte sig upp hur levande som helst.

”Oh, min skapare, var är jag!” utropade Snövit. Kungens son såg överraskad och full av glädje på henne och svarade:
”Du är här, nära mig.”

Han berättade sedan om vad som hänt henne och sa sedan:
”Jag vill ha dig mer än allt annat i världen. Följ med mig till min faders slott och bli min fru.”

Snövit blev glad och följde med honom till faderns slott, där bröllopet hölls med pompa och ståt.

Snövits elaka styvmoder var också bjuden till bröllopet. När hon klätt sig i sina vackra kläder gick hon till spegeln och frågade:
”Spegel, spegel på väggen där
säg mig vem som vackrast i världen är.”

Spegeln svarade då:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men den unga bruden, tusenfalt vackrare är.”

Hon blev då alldeles utom sig av raseri och besvikelse. Först tänkte hon att hon inte skulle gå på bröllopet, men sedan tänkte hon att hon inte skulle få någon ro i själen om hon inte fick se bruden.

När hon kom till bröllopet och fick se bruden, kände hon genast igen Snövit och blev alldeles iskall av skräck och fasa. Styvmodern fick sona sitt brott mot Snövit genom att dansa i ett par järnskor, som hettats upp över en kolgrill, tills hon föll död ner.

Snövit och de sju dvärgarna

Snövit och de sju dvärgarna

Näcken som tappade sin fiol!

I skogen inte så långt från stranden låg ett litet träsk. Därifrån gick en bäck mot sjön. I den bäcken bodde för länge sedan en näck, som i månljusa nätter brukade sitta och spela vid vattenfallet. En liten sjöjungfru som hörde hans spel, brukade simma upp i bäcken och lyssna. Men hon gav sig aldrig tillkänna. Hon hörde på en stund och sam sedan tillbaka.
Men en dag hände något förskräckligt, Näcken kunde inte hitta sin fiol. Hur han än letade var den borta och förblev så. Han frågade skatan, som alltid flög omkring med skvaller, men inte ens den visste något.
Men ett par småtroll, som var på väg hem, hade sett fiolen ligga på en sten. De hade ofta hört Näcken spel och var nu nyfikna på hur han kunde få det att låta så vackert. De nappade fiolen till sig och tog den med. Men hur de än försökte fick den bara ett skärande missljud ur den. Besvikna på sin leksak gav de den åt bysen. Men inte heller han fick den att låta. Ingen av skogens väsen förstod sig på den.
Träskgubben var den enda som visste. Men han tyckte inte om Näckens spel. Han var gammal och vresig och ville ha ro om, nätterna.
”Ge den till Di Sma” sa han och fortsatte ”De tycker om spel och dans”
”Kanske ska vi ge den tillbaka till Näcken” sa Bysen, ”det är ju hans egendom”
”Gör inte det” sa gubben, ”då blir vi ovänner. Nu har jag äntligen blivit fri från oljudet, nu ska jag sova gott.”
Di sma, som bodde i en backe långt därifrån tackade och tog emot presenten. Men inte heller de kunde spela på den.
”Vi ska ge den åt någon av jordfolket” sa de. ”Kanske kan de spela”

Den lilla sjöjungfrun sam upp varje natt i bäcken. Men de sista nätterna var det tyst. Näcken satt ensam på sin sten. Hon sam närmare och rörde vid honom. Han såg upp och sa:
”Vem är du?”
”Jag kommer från havet och har hört dig spela. Men du såg mig inte och jag ville inte störa. Varför spelar du inte mera?”
”Jag har tappat min fiol. Den kan väl aldrig ha flutit ut i sjön?”
”Nej” svarade sjöjungfrun, ”då hade vi hittat den och gett den tillbaka. Följ med till min Mor, havsfrun, kanske hon kan hjälpa dig få den åter”
De följdes åt och havsfrun tog vänligt emot Näcken.
”Jag ska skaffa dig en ny fiol” sa hon. ”Men då får du stanna hos oss. Gift dig med min dotter och bo här nere i våra salar”
Näcken gick med på detta, bara bara han vart tionde år en enda natt fick sitta och spela vid sitt gamla vattenfall.
”Visst får du det, men jag tror inte du kommer att längta dit mera” sa havsfrun.
Sjöjungfrun och Näcken trivdes bra med varandra. De var ju av samma släke och lika barn leka bäst.
Näckens gamla fiol hängde Di sma i en tall. Där hängde den i många år. Men så en natt gick en dräng hem från en lekstuga. Han fick se den gamla fiolen, tog ner den och började spela. De var som om årens all tystnad bröt ut. Tonerna bara vällde fram och han kunde inte sluta. Han spelade båda natt och dag och folk som hörde blev allt mer tokiga. Till slut fick man be prästen komma och läsa speldjävulen ur honom. Men nu var han så trött på trolltyget, så han kastade den i sjön. Strax dök dör upp en liten sjöjungfru och tog fiolen med sig i djupet. Äntligen kom den tillrätta.
Näcken grep tag om sin förlorade fiol. Han dök upp ur havet och försvann. Han återvände till sin älskade fors, till skogens tystnad, månens stilla sken och älvornas dans i den lusa sommarnatten. I skogen var han född och där trivdes han bäst. Han glömde snabbt den vackra sjöjungfrun. Hon kom i stället att gifta sig med havskungen. Men ibland sam hon och hennes systrar upp från havet och lyssnade på Näckens spel. Det var de nätter han spelade som allra vackrast.

Näcken som tappade sin fiol

Näcken som tappade sin fiol

En sägen från Breared, en bit utanför Halmstad

Det här hände sig för flera hundra år sedan. På gården Skallinge i Breared bodde en fru som var oerhört rik. Hon anlitade tjänstefolk som skulle hålla åkrarna rena från småsten. De kastade jorden genom rissel, ett gammalt ord för såll.
Frun använde inte toapapper, som inte fanns på den tiden. I stället använde hon linblånor, som då hennes pigor fick samla in och tvätta. Sedan spann man lingarn av detta.

En gång, då frun var som stoltast över sin rikedom, stod hon vid kanten av ån, där den passerade gården. Hon kastade sin stora dyrbara ring och ropade: Så omöjligt som det är att få igen denna ring, så omöjligt är det för mig att bli fattig.

Så gick det en tid, ja faktiskt flera år. På bygdens gemensamma ålafiske fångades det en stor ål, som hade en ring nedanför huvudet. Och det var den ring som Frun hade kastat ut i ån. Frun fick igen sin ring och hon blev fattig innan hon dog.

Den här sägnen berättas i byn, som ett varnande exempel, Du ska icke skryta över dina rikedomar, det kan gå illa.

En dröm!!!

Vad kan en dröm bli av? Verklighet? Jag tänker mig, både i drömmen och önskvärt också i verkligheten, att flyga till Las Vegas. Väl på plats, så går jag givetvis in på första bästa Casino. Lägger mina surt förvärvade penningar och håvar in en stor bunt med hundradollarssedlar. Dessa ska givetvis spenderas. Först sätter jag av så att det finns till flyget hem. Jag vill ju inte bli avhyst därifrån och få diska av mitt uppehälle resten av livet. Nej, glatt ska det vara.
Sedan blir det in på stadens bästa matställe. Vad det blir, jag det får tiden på dygnet avgöra. Jag vill helst inte ha oxfilé med beasås klockan sju på morgonen. Fast…
Nästa stopp blir hotellet, med en lämplig svit. Gärna med bubbelpool. Så Champagne via rumsservicen. Klä av sig näck och glida ner i det varma pulserande vattnet. Hälla upp ett glas champagne och skåla med kära hustrun. Ja, hon är givetvis med på färden.
Sedan vet jag inte om det blir så mycket roligare. Det blir att packa lilla väskan och flyga hem. På hemvägen kanske vi stannar i någon annan berömd amerikansk stad. Tar in på hotell, lägger oss i poolen och smuttar på Champagne. Detta liv kan jag stå ut med, en stund.

Vill du lära dig spela, kolla in denna länk till Crapvinsterna.

Rosenalfen

ROSEN ALFEN.
Mitt i en trädgård växte ett rosenträd, som var alldeles fullt med rosor, och i en av dessa, den vackraste av dem alla, bodde en alf. Han var så ytterst liten, att intet mänskligt öga kunde se honom. Bakom varje blad i rosen hade han en sängkammare. Han var så välskapad och vacker som något barn kunde vara och hade vingar från skuldrorna ända ned till fötterna.
0, vilken doft det var i hans rum, och vad väggarna var ljusa och vackra! De var ju de blekröda, fina rosenbladen. Hela dagen fröjdade han sig i det varma solskenet, flög från blomma till blomma, dansade på den flygande fjärilens vingar och mätte, hur många steg han måste gå för att vandra genom alla de vägar och stigar, som fanns på ett enda lindblad. Det var vad vi kallar ådrorna i bladet, som han ansåg för vägar och stigar. Ja, det var en evinnerlig väg för honom, ty innan han blev färdig, gick solen ner. Han hade också börjat så sent.
Det blev så kallt, daggen föll och vinden blåste. Nu var det allt bäst att bege sig hem. Han skyndade sig allt vad han kunde, men rosen hade slutit sig, han kunde inte komma in. Det fanns en enda ros stod öppen. Den stackars lille alfen blev så förskräckt, han hade aldrig varit ute om natten förr. Han hade alltid sovit så sött bakom de lugna rosenbladen. Det skulle visst bli hans död!
I den andra ändan av trädgården visste han, att det fanns en lövsal med vackra kaprifolier, blommorna såg ut som stora, målade horn. I en av dessa ville han krypa ned och sova till följande morgon.
Han flög dit. Tyst i det var två människor där inne, en ung, vacker man och den fagraste jungfru. De satt bredvid varandra och önskade, att de aldrig i evighet skulle skiljas åt. De höll så mycket av varandra, långt mera än det bästa barn kan hålla av sin mor och far.
”Vi måste likväl skiljas!” sa den unge mannen. ”din bror är oss obevågen, därför sänder han mig i ett ärende så långt bort över berg och sjöar! Farväl, min ljuva fästmö, ty det är du ändå för mig!”
Och så kysste de varandra. Den unga flickan grät och gav honom en ros. Men innan hon räckte honom den, tryckte hon en kyss på den, så fast och innerligt, att blomman öppnade sig. Då flög den lille alfen in i den och lutade sitt huvud mot de fina, doftande väggarna. Men han kunde tydligt höra, att det sades farväl, farväl och han kände, att rosen fick plats vid den unge mannens bröst – o, hur hjärtat klappade där inne. Den lille alfen kunde alls inte somna, så klappde det.
Länge låg rosen icke stilla vid bröstet, den unge mannen tog fram den, och medan han gick ensam genom den mörka skogen, kysste han blomman, ack, så ofta och så hårt, att den lille alfen var nära att bli ihjälklämd. Han kunde genom bladet känna, hur den unge mannens läppar brann, och rosen själv hade öppnat sig, liksom vid den starkaste middagssol.
Då kom där en annan man, mörk och vred. Han var den vackra flickans elake broder. En kniv, så vass och stor, tog han fram, och medan den andre kysste rosen, stack den elake mannen ihjäl honom, skar av hans huvud och begravde det jämte kroppen i den mjuka jorden under linden.
”Nu är han glömd och borta,” tänkte den elake brodern, ”han kommer aldrig mer tillbaka. En lång resa skulle han göra, över berg och sjöar, då kan man lätt mista livet, och det har han gjort. Han kommer inte mer tillbaka, och mig vågar min syster aldrig fråga om honom.”
Så skrapade han med foten vissna löv över den uppgrävda jorden och gick hem igen i den mörka natten. Men han gick inte ensam, såsom han trodde. Den lille alfen följde med. Han satt i ett visset, hoprullat lindblad, som hade fallit i håret på den elake mannen, när han grävde graven. Hatten satt nu ovanpå. Det var så mörkt där inne, och alfen darrade av förskräckelse och vrede över den ohyggliga gärningen.
I morgonstunden kom den elake mannen hem. Han tog av sig sin hatt och gick in i systerns sängkammare. Där låg den vackra, blomstrande flickan och drömde om honom, som hon höll så mycket av och som hon nu trodde gick över berg och genom skogar. Den elake brodern lutade sig över henne och log otäckt, så som en djävul kan le. Då föll det vissna bladet från hans hår ned på sängtäcket. Men han märkte det ej och gick ut för att själv sova litet på morgonstunden.
Alfen smög sig ut ur det vissna bladet, gick in i örat på den sovande flickan och berättade för henne, som i en dröm, om det förfärliga mordet. Han beskrev för henne stället, där brodern hade dödat honom och lagt hans lik, berättade om den blommande linden tätt bredvid och sa: ”För att du inte skall tro, att det bara är en dröm, som jag har berättat för dig, så skall du på din säng finna ett visset blad”. Och det fann hon, då hon vaknade.
O, vad hon grät bittra tårar! Hon vågade inte anförtro sin sorg till någon. Fönstret stod öppet hela dagen, den lille alfen hade lätt kunnat komma ut i trädgården till rosorna och alla de andra blommorna, men han nändes icke överge den bedrövade. I fönstret stod ett träd med månadsrosor. I en av blommorna där satte han sig och såg på den stackars flickan. Hennes bror kom många gånger in i rummet, och han var så munter och elak. Men hon vågade icke säga ett ord om sin stora hjärtesorg.
Så snart det blev natt, smög hon sig ut ur huset, gick i skogen till det ställe, där linden stod, rev undan löven från marken, grävde ned i den och fann genast honom, som blivit mördad. Ack, vad hon grät, och bad Vår Herre, att hon också snart måtte få dö.
Gärna skulle hon velat föra liket med sig hem, men det kunde hon inte. Då tog hon det bleka huvudet med de slutna ögonen, kysste den kalla munnen och skakade jorden ur hans vackra hår. ”Det vill jag äga!” sa hon. Och sedan hon lagt jord och blad på den döda kroppen, tog hon huvudet med sig hem jämte en liten gren av den jasminbuske, som blommade i skogen, där han hade blivit mördad.
Så snart hon kommit på sitt rum, tog hon den största blomkruka, som stod att finna. I den la hon den dödes huvud, fyllde jord där ovanpå och planterade så jasminkvisten i krukan.
”Farväl farväl” viskade den lille alfen. Han kunde inte längre uthärda att se all denna sorg och flög därför ut i trädgården till sin ros. Men den var utblommad, endast några bleka blad hängde kvar vid det gröna nyponet.
”Ack, vad det ändå är snart förbi med allt det sköna och gode.” suckade alfen. Slutligen fann han åter en ros. Den blev hans hus, bakom dess fina, doftande blad kunde han bygga och bo.
Var morgonstund flög han till den stackars flickans fönster, och där stod hon alltid vid blomkrukan och grät. De bittra tårarna föll på jasminkvisten, och för varje dag, som hon blev blekare och blekare, stod kvisten mera frisk och grön. Det ena skottet växte fram efter det andra, det kom små vita blomknoppar, och hon kysste dem. Men den elake brodern grälade och frågade, om hon hade blivit tokig. Han kunde inte tåla eller begripa, att hon ständigt grät över den där blomkrukan. Han visste ju inte, vilka ögon där var slutna och vilka röda läppar där hade blivit till jord. Hon lutade sitt huvud mot blomkrukan, och den lille alfen från rosen fann henne sålunda slumrande.
Då steg han in i hennes öra, berättade om aftonen i lövsalen, om rosens doft och alfernas kärlek. Hon drömde så ljuvt, och medan hon drömde, svann livet bort. Hon hade dött en stilla död, hon var i himmelen hos honom, som hon hade kär.
Och jasminblommorna öppnade sina stora, vita klockor. De doftade så underbart ljuvt, på annat sätt kunde de inte gråta över den döda. Men den elake brodern såg på det vackra, blommande trädet, tog det till sig som ett arv och satte in det i sin sängkammare. Strax invid sängen, ty det var vackert att se på och doften var så ljuv och behaglig.
Den lille rosenalfen följde med, flög från blomma till blomma. I var och en bodde ju en liten själ, och för denna berättade han om den mördade unge mannen, vars huvud nu var jord under jorden, berättade om den elake brodern och den stackars system.
”Vi veta det!” sa varje själ i blommorna, ”vi vet det har vi inte vuxit fram ur den mördades ögon och läppar? Vi veta det, vi veta det” och så nickade de så underligt med huvudet.
Rosenalfen kunde ej förstå, huru de kunde vara så lugna, och han flög ut till bien, som samlade honung, berättade för dem historien om den elake brodern. Bien sa det till sin drottning, som befallde, att de alla följande morgon skulle dräpa mördaren.
Men natten förut, det var första natten efter systerns död, då brodern sov i sin säng tätt invid det doftande jasminträdet, öppnade sig varje blomkalk, och osynliga, men med giftiga spjut steg blomstersjälarna ut. De satte sig först vid hans öra och berättade honom elaka drömmar. De flög därefter över hans läppar och stack hans tunga med de giftiga spjuten. ”Nu ha vi hämnats den döde” sa de och begav sig åter tillbaka in i jasminens vita klockor.
Då det blev morgon och fönstret till sängkammaren hastigt slogs upp, for rosenalfen med bidrottningen och hela bisvärmen in för att döda honom. Men han var redan död. Folk stod runt omkring sängen, och de sade: ”Jasmindoften har dödat honom”
Då förstod rosenalfen blommornas hämnd, och han berättade det för bidrottningen. Hon surrade med hela sin svärm omkring blomkrukan. Bien kunde inte förjagas. Då tog en man bort blomkrukan och ett av bien stack hans hand, så att han släppte krukan, som gick itu.
Då såg de den vita dödskallen, och de visste, att den döde i sängen var en mördare. Bidrottningen surrade i luften och sjöng om blommornas hämnd och om rosenalfen, och att bakom det minsta blad bor en, som kan omtala och hämnas
det onda.

En saga eller en dröm!

Las Vegas är en dröm för många. Tänk att glida in där på huvudgatan, i baksätet på en Limo. Ett glas Champagne och titta ut genom sidofönstret och se allt ljus glittra där mot den mörka himlen i bakgrund. Då kanske drömmen ändrar sg från en dröm till en saga. Ja, men då fortsättär jag i sagovärlden.

Limon stannar till där framför Cesars Palace. Du kliver ur, iförd vit smoking. Din medföljande dam har en röd långklänning. Dörrarna öppnas och ni ser ett öppet landskap, fyllt med olika Casinobord. Du växlar in ett antal sedlar och får en ansedlig hög med marker. Plats bereds på ett roulettebord. Du frågar din dam,
– Vilket nummer föredrar du?
– Sjutton.

Du följer inte riktigt din dams önskemål, du lägger på nitton. Kulan snurrar och det bli nitton. Glad i hågen hämtar du in en ännu större hög med marker. Du satser, och du böjer dig fram och frågar din dam igen:

– Vilket nummer?
– Tjugotre

Du lägger en stor hög marker på tjugofem. Kulan snurrar och stannar på tjugofem. Din hög med marker växer. Det blir nya satser, och du ger din dam möjlighet att välja nummer igen. Hon säger trettiosex. Åter igen blir du lite egen, och vill välja två nummer högre. Men i sista stund ändrar du dig, du sätter din hög av marker på trettiosex. Kulan snurrar och det bli olidligt spännande. Kulan stannar på … trettiosex. Din dam för tur med sig. Du skramlar in dina marker, lämnar bordet och växlar in dina marker. Högen med sedlar är ansenlig. Ni lämnar casinot, sätter er bak i limon. Chaufförer kör en stund och stannar. Han vänder sig bak och säger, 426 dollar. Du letar efter din bunt med sedlar och inser att detta var en dröm. Så kan det gå i världen mellan saga och dröm…

Om du inte vill spela roulette, ja prova då craps. Här har du länken till var man kan spela detta.