Bodvar Bjarke och hans bröder Elg Frode och Tore Hundfot

Över Opdalarne högt uppe bland Norges fjällar härskade en konung vid namn Ring. Hans drottning var död sedan flera år tillbaka och deras ende son Björn levde hos sin fader. Konungen beslöt nu gifta om sig och tog till maka Hvita, dotter till konungen. Drottning Hvita var skön och fager, men ond och elak och väl förfaren i trollkonster, som fionarne brukade vara. Hon hade fattat hat Ull Björn, och en dag blev hon så förbittrad på honom. Att hon förtrollade honom till en björn. Hon sa: »Föd dig nu ,av din egen faders boskap; aldrig skall du varda löst ur din förtrollning och sent skall itu glömma drottning Hvita». Kung Ring var för tillfället borta. När han kom hem, saknade han Björn. Drottningen sa då, att han på något hemlighetsfullt sätt försvunnit och trots allt sökande kunde han ej återfinnas.

Bera och Bjrön
Bera och Björn

Björn nödgades nu ströva omkring i skogarna och riva kungens boskap. För att kunna livnära sig, men varje afton återtog han sin rätta gestalt och sörjde djupt över sitt olyckliga öde. Han gjorde sig en jordkula och levde där helt ensam. Den unge fursten älskade en skön tärna vid namn Bera, dotter till en rik bonde. De hade som barn lekt tillsammans och som vuxna höll de varandra mycket kära. Bera, som sörjde över Björns hemlighetsfulla försvinnande, gick en dag ensam in i mörka skogen. Då kom en stor björn springande efter henne. Hon blev först rädd, men björnen såg så bedjande på henne, att rädslan försvann. När hon närmare såg honom in i ögonen, fann hon att han hade Björn kungasons ögon.

Björnen gick före henne ännu längre in i skogen och kröp in i en jordkula. Bera följde efter. Om aftonen förvandlades björnen, och Bera återsåg Björn kungason. Bera stannade nu hos honom, och trots hans förvandling älskade hon honom lika högt. Som förut och de var mycket lyckliga. En natt sa Björn: »Jag anar att min sista dag är kommen, för kungen lyssnar, på drottning Hvitas böner. Föranstaltat om en väldig jakt efter den björn, som river hans boskap. Föga anar kungen att det är hans egen son, som ska jagas till döds. Jag har ringa lust att leva. Dock sörjer jag över ätt skiljas från dig, Bera. Efter min död skall du föda tre söner, de ska kallas Elg Frode, Töre Hundfot och Bodvar Bjarke. Alla tre ska bli stora, manhäftiga kämpar, vilkas rykte sent skäll glömmas.

Bera talar med djur.
Bera kunde tala med djur, inte enbart Björn.

När de blivit vuxna, ska du föra de hit titta i jordkulan. I klippan här sitta tre vapen, ett för var och en, jämte tre kistor med gods. Jag har ristat runor på locken, av dem ska de veta min vilja». Nu rann solen upp. Genast förvandlades Björn och rusade till skogs. Bera följde efter helt sorgsen. Snart fick hon höra hundskall och såg en stor samling folk; som började leta efter björnen. Björnen blev upphunnen och sårad, med vilt raseri sökte han värja sig. Många av kungens män föll för hans ramar. Slutligen blev han jagad ända fram till Ring, där han utmattad sjönk ned för kungens fötter, genomborrad av många spjut. Nu var drottning Hvita glad och trodde sig för alltid säker. Hon trodde dock att Bera kände till hennes trolleri. I sin grymhet tvang hon den stackars Beta att äta av björnens kött, på det även hon skulle bli förtrollad.

Bera lyckades spotta ut köttet, och drottningens onda planer gick om intet. Björnens förutsägelse gick i fullbordan, ty Bera fick tre söner, vilka kallades Elg Frodé, Tore Hundfot oeh Bödvar Bjarfte. De växte upp vid Rings hov och blev stora, sköna och starka ungersvenner. Ofta lät de under sina lekar kungens småsvenner känna sin styrka. Det hände stundom att bröderna slog sina lekkamrater alldeles fördärvade till liv och lem. När bröderna var tolv vintrar gamla var de så starka, att ingen av kungens kämpar vågade brottas med dem. Elg Frode sa då en dag till sin moder: »Nu vill jag dra bort från hovet. För längre vill jag ej vistas bland slika kryp». Modern följde honom då till jordkulan, varpå Elg Frode fick sin andel av fadersarvet. Jämte ett kort, brett, starkt svärd, som satt instucket i klippan. Elg Frode var inte nöjd med sitt vapen, utan fann de båda andra brödernas vackrare. Men trots sin styrka förmådde han inte ens rubba dem. Han fattade då sitt svärd, tog farväl av sin moder och vandrade till Kölfjällen, på gränsen mellan Sverige och Norge. Där redde han sig en jordkula djupt in i skogen. Började röva och plundra resande samt värt en illa beryktad stigman.

Tore Hundfot fann det inom kort för trångt hemma och bjöd modern farväl. Bera följde även honom till jordkulan, varest han skulle hämta sitt arv. Hon bad sonen ta yxan, den hade fadern ämnat honom; men Tore fann svärdet, som satt bredvid, bättre, och sökte taga det. Men fåfängt. Han tog då yxan, sägande: »Ej månde min fader ärnat mig det arvet». Sedan tog han samma väg som Elg Frode och kom även till dennes kula. Elg Frode var borta, Tore steg in, satte sig på en bänk och drog hatten över ansiktet. Kort efter kom Elg Frode hem, som föga vänligt mottog Tore. Men när han kände igen sin broder, var han glad och bjöd honom hälften av sina ägodelar. Om han ville stanna. Tore sa att han ej ville dväljas djupt in i obygden, utan ämnade vinna rykte och ära i främmande land. Elg Frode bad honom då dra till Göta land. Där hade kungen nyligen dött och nytt kungaval skulle anställas på tinget.

Göterna hade därvid den seden att en stor stol sattes fram. Den som bäst kunde fylla upp stolen korades till konung. Flera oväldige män skulle vara domare. »Du tyckes mig vara så stor karl. Att säkerligen ej någon större kan letas upp och du blir då konung över ett stort rike», sa han. Tore tackade sin broder, tog farväl och drog till Göta land.

Allt gick som Elg Frode sagt, och Tore Hundfot blev konung. Han var en klok, vänsäll och älskad konung. Som genom ärorika härtåg ökade landet och han härskade i många år över göterna. Även Bodvar Bjarke, den yngste och skönaste av bröderna, beslöt dra bort. Bera sade att hon djupt skulle sakna honom. Men bad honom följa sig till skogen, så skulle han få sin faders arv. Bodvar fick då jämte det övriga arvet även det ypperliga svärdet, som hans båda bröder sökt ta. Bodvar frågade nu sin moder, vem hans fader var. Bera berättade det samt alla drottning Hvitas onda trollkonster mot kung Rings unge son.

Björn tittar ner på kungen män
H’är är kungen män på jakt efter Björn.

Utom sig av harm och fast besluten att kräva hämnd, vände Bodvar åter, trädde fram till Ring. Sin farfar, och omtalade det svek drottningen förövat. Ring bjöd honom böter för sin fader, men Bodvar sade sig ej vara nöjd med mindre. Än att Drottning Hvita miste livet, »och», tillade han, »hennes död skall ej bliva den lättaste». Kung Ring vågade ej hindra den vredgade Bodvar, utan måste lämna ut sin drottning. Som hon hade få vänner, men många fiender, sökte ingen hjälpa henne och hon led en grym död. Bodvar stannade ännu en tid vid hovet. Kort efter Hvitas död dog även kung Ring, och Bodvar Bjarke tog riket i arv.

Länge dröjde han dock ej hemma, utan gifte bort sin moder Bera med jarl Ulfsbiter. Och gav honom sedan riket att styra. Själv drog^Bodvar Bjarke bort. Även han tog samma väg som Elg Frode och kom till dennes kula. När Elg Frode kände igen sin yngste, mest älskade broder. Blev han mycket glad och bad honom stanna och dela alla hans ägodelar. Och de är inte få, tillade Elg Frode. Bodvar tackade men sade: »Det är dåligt handtvärk att dräpa värnlöst folk, för att vinna gods. Jag vill hellre draga bort och söka tjänst hos någon mäktig konung. Då skall du dra till kung Rolf i Leire», sade Elg Frode, »ty han är den främste jag vet. Men låt mig känna om du är karl nog att tjäna honom.

»Därpå brottades bröderna och Bodvar fälldes lätt. Då sade Elg Frode: »Ej har du krafter till detta, ännu». Skar så ett djupt hål i sitt ena ben och gav Bodvar dricka av det framströmmande blodet. Sedan brottades de. Då stod Bodvar fast som en klippa. Elg Frode sade att han nu vore en man som av ingen kunde fällas. Dagen efter tog Bodvar farväl. Elg Frode följde honom, och innan de skiljdes. Satte Elg Frode sin fot på klippan och trampade så hårt att där blev ett djupt märke. Därpå sa han: »För varje dag skall jag gå hit till klippan.

Bera framför slottet
Här är Bera framför slottet.

Finner jag fotspåret fyllt med jord, vet jag att du är död. Är det fyllt med vatten, har du drunknat. Men är det åter blod däri, har du fallit för svärd och då skall jag nog veta hämnas din död. Sedan skildes bröderna. Bodvar fortsatte sin färd in i Göta land. Kom så till sin broder Tore Hundfot och blev väl mottagen av honom. Tore bad honom stanna kvar och dela riket med honom, men Bodvar sa sig vilja vinna rykte och ära själv. Då bjöd Tore honom utvalt manskap. Men även detta avslog han, tog farväl och red så ensam till kung Rolfs hov.

I närheten av Leire gård tog han en afton, trött efter en mycket lång ritt, natthärbärge hos en bonde. Där frågade han mycket om konung Rolfs och hans kämpars bedrifter. När det blev tal härom började hustrun bittert gråta och omtalade på Bodvars fråga om orsaken härtill att deras son Hot, då han en gång varit vid Kungsgården, blivit tagen av kungens hovmän och satt i en benhög, dit alla vid måltiderna agnagda ben kastades. Hon bad Bodvar att till gengäld för deras gästfrihet icke kasta andra än små ben på hennes son. Detta lovade Bodvar.

När Bodvar sedan kommit till Kungsgården och satt in sin häst i stallet, gick han in i salen, där blott få män var, och satte sig längst ned vid dörren. Snart fick han höra ett sakta buller, och när han såg efter fick han se en hand sticka upp ur en stor benhög. Han gick närmare för att se och spörja vems handens ägare var. »Jag heter Hot», svarade en svag stämma, »och håller på att göra mig en sköldborg till skydd mot de ben, som kastas på mig.» »Eländig är du i din sköldborg», sa Bodvar och drog upp den smutsige och avtärde Hot, som skrek och jämrade sig samt bad Bodvar icke taga hans liv. Bodvar bad honom icke skrika så högt, och tröstade honom med att han inte vidare skulle behöva någon borg till skydd mot benknotorna.

Hot vid hovet
Så här hade Hot det när hovmännen kastade benrangel på honom.

Därefter tog Bodvar Hot och bar honom till en brunn, där han tvättade honom ren och tog honom sedan med sig in i salen och ställde honom bakom sig. Hot skalv i hela kroppen av rädsla. När hovmännen kom in i salen och varse blev Hot bredvid Bodvar, förstod de att denne åtagit sig att skydda Hot, vilket de tyckte vara ett djärvt tilltag. Men när Hot fick se männen, blev han så rädd att han skulle sprungit tillbaka till benhögen, om inte Bodvar hållit honom fast. Snart börjades den gamla leken. Först kastades små ben över golvet mot det ställe, där Bodvar och Hot tagit plats. Bodvar låtsade som han icke såg dem. Men så kom större ben, och då sade Hot till Bodvar: »Se där kommer ett stort ben, det blir min död».

Bodvar bjöd Hot vara tyst, sträckte sin hand mot det nu slungade väldiga benet och fångade det i flykten, vände sig genast mot den som kastat det och slungade benet tillbaka mot honom med sådan kraft att han fick sin ban. Detta väckte stor uppståndelse i salen, och hovmännen rusade upp mot Bodvar för att hämnas sin fallne kamrat. Ryktet om vad som skett spred sig genast till kung Rolf, som kom tillstädes och frågade hur allt gått till. När konungen fått veta det blev han vred och förehöll strängt sina män oskicket att kasta ben på folk, vilket han många gånger förbjudit. Nu ville han se den man, som hindrat detta.

Bodvar trädde inför konungen och hälsade honom med mycken värdighet. Konungen frågade efter hans namn. »Hots försvarare kallar edert hovfolk mig», svarade Bodvar. »Vilka böter vill du giva för min hovman», frågade konungen. »Han ligger på sin gärning», svarade Bodvar. »Vill du bliva min man och ta hans plats?» frågade kungen. »Därtill säger jag icke nej», genmälde Bodvar; »men jag vill inte skiljas från Hot. Han skall vara hos mig och vi ska sitta närmare dig än den slagne satt, annars drar vi båda bort.» »Det må vara dig tillstadt», sa konungen, »men jag ser inte att Hot kan göra mig någon heder.» Bodvar och Hot tog nu plats längre in i salen och framför de flesta hovmännen, vilket gjorde dessa mycket förbittrade på Bodvar.

Rolf Krake och hans hov

Till Leire på Seland, där kung Rolf höll hov, styrde nu Svipdag och hans bröder sin färd. Föga böjd för att upptaga kung Adils män bland sina kämpar, mottog Rolf dem likväl, sedan han fått spörja vilka kämpadater de utfört. Även en annan man från Svithiod kom till hovet i Leire, dit lockad av ryktet om konung Rolfs storhet och djärva bedrifter. Denne man hette Vögg. Då han kom in i kungssalen och fick se Rolf i högsätet utbrast han: I Svithiod sade man att kung Rolf var en ståtlig kämpe, men här sitter ju i högsätet blott en liten krake». Kung Rolf sa: »Namn har du nu givit mig som skall ständigt följa mig, men vad ger du mig i namngåva?» »Därtill äger jag intet», svarade Vögg. »Då må den ge som har något», sade Rolf, i det han drog en präktig guldring av sin hand och gav den åt Vögg. »Må du bli den lyckligaste man, liksom detta är den yppersta klenod!» utropade Vögg. »Med lite är Vögg nöjd», sa kungen. »Det löftet gör jag», sa Vögg och satte sin ena fot på bänken, »att jag skall hämnas din död, om du blir besegrad av människor och jag överlever dig.» Vögg blev sedan antagen bland kämparna och förblev Rolfs trognaste man. Bland Rolf Krakes främste kämpar var även Bodvar Bjarke från Norge, vars öden varit underbara.

Kungligt hov
Rolf Krakes slott???

Kung Helge och Drottning Oluf

Vid denna tid regerade i Saxland en drottning vid namn Oluf. Hon var en manhaftig ungmö, som till vardags gick iklädd hjälm och brynja samt väpnad med sköld och svärd. Skön och fager var hon, men grym och högmodig. Hon ansågs som det bästa gifte i hela Norden, men hon skickade iväg alla friare. Till tidens sed hörde dock att man rövade sin brud, om hon ej kunde vinnas med godo.
Nu föll Helge på den tanken att det skulle öka hans ära, om han gifte sig med drottning Oluf. Han samlade därför en här och seglade över med den till Saxland, fast besluten att taga Oluf med eller mot hennes vilja. Vid framkomsten skickade kung Helge bud till drottningen med hälsning att han tillika med hela sin här ville gästa hos henne. Drottning Oluf var oförberedd på ett sådant besök och hann ej rusta sig till motstånd.
Hon ansåg det därför bäst att finna sig och bad sändebuden säga, att deras herre vore välkommen. Helge kom med sina män, tog plats i högsätet och drack med drottningen. Mjöd blev icke sparat, och Oluf visade sig glad och vänlig.


Snart sa Helge: »Nu må du veta, drottning, att jag i afton beslutat dricka bröllop med dig. Bröllopsgäster är här nog av». Drottningen svarade: »Allt för hastigt går ni till väga, konung. Inte hade jag tänkt ta mig man, ty försvara mig gör jag själ. Dock aktar jag ingen högre än er, om jag nu en gång skall lyda en man. Väl borde flera av våra vänner vara tillstädes, men inte vill jag motsätta mig er vilja». Mycket var nu drucket om aftonen, och när Helge skulle gå till vila, var han så drucken att han somnade innan han ens hunnit lägga sig.
Då passade Oluf på och stack honom med sömntörne. Sedan lät hon raka allt håret av honom och stryka hela huvudet med tjära. Därpå stoppade hon honom i en stor lädersäck, fylld med fjäder, och lät så bära säcken ombord på Helges skepp. Sedan väckte hon kungens män och sa: »Nu blåser god vind till Danmark, och kungen önskar segla hem».
Ännu halvdruckna skyndade männen till skeppen, men ingenstädes såg de till kungen. Slutligen fick de syn på den stora säcken och undrade, vad den månde innehålla. De knöt upp säcken, funno däri kungen och blefvo ytterst bestörta över dennes skymfliga tillstånd. Då de märkte att han blivit stucken med sömntörne, tog de bort detta, och då vaknade kungen. Han blev utom sig av raseri och svor att hämnas på Oluf. Nu fann han dock för gott att vända åter, medan Oluf under natten samlat en stor här, som från stranden upphäde höga härskrin. Drottning Oluf satt nu i fred en liten tid, och hennes övermod kände inga gränser. Efter kung Helges friarefärd omgav hon sig hela tiden med en stark livakt för att inte utsättas för vidare överrumpling. Men länge dröjde det inte förrän Helge seglade över till Saxland. Nu ansåg han det bäst att bruka list, när Oluf var omgiven av sin vakt. Han samlade i en säck så mycket skatter han orkade bära, förklädde sig till tiggare och gick i land, sedan han först sagt till sitt folk att i tre dagar vänta på honom. Var han då inte återkommen, skulle de segla hem till Danmark. När han väl kom i land tog han vägen, till drottningens borg.

I närheten av denna mötte han en träl och frågade denne, om drottningen vore girig. »Ja, så girig att hennes make inte finns», svarade trälen.
Helge sa: »Säg då drottningen, att jag här i skogen funnit en stor skatt. Denna skatt tillkommer henne med rätta, medan den blivit funnen i hennes rike. Men hon måste komma ensam och vid nattetid för att hämta den. Här har du ett halssmycke och en ring, vilka du kan behålla. Jag väntar drottningen i natt i skogen».


Trälen gick strax och talade om för drottningen att det i skogen fanns en oerhört stor skatt, samt bad, att hon skulle ensam följa honom dit om natten för att hämta den. Drottningen, som inte kunde motstå frestelsen, följde med trälen. Men knappt framkommen till platsen möttes hon av den förbittrade Helge, som fattade tag i henne och utbrast: »Nu skall du återgälda den skymf du tillfogade mig». Drottningen blev i början ytterst förfärad, men fattade sig Själv och sa: »Illa handlade jag mot er sist, herre, men jag till nu gottgöra det. Följ mig hem, så ska vi dricka bröllop». »Ingalunda skall det gå till så», sa Helge. »Du får nu följa mig till skeppen och stanna där så länge mig lyster.»
Oluf fick dock snart återvända hem, och Helge drog ut på vikingatåg. Efter en tids förlopp fick Oluf en dotter, som hon kallade Yrsä efter en av sina hundar. Så snart Yrsa blivit nog stor därtill, sattes hon att vakta hjordarna, och ingen visste ens att hon var drottningens dotter. Efter flera års förlopp seglade Helge under en av sina färder förbi Saxland. Han beslöt då gå i land för att leta efter nyheter, och förklädde sig därför å nytt till tiggare. Snart kom han till en skog och fick där se en hjord, vaktad av en mö så fager, att han aldrig sett fagrare.

Han frågade om hennes namn och la till: »Varför vaktar du hjorden? Du ser inte ut att vara en trälkvinna». »Det är jag likväl och mitt namn är Yrsa», svarade flickan. »Då likar det sig gott att du gifter dig med en tiggare», sa Helge, »och må du därför följa mig.» Hon följde med Helge till skeppen, och så firade de bröllop. Helge höll Yrsa mycket kär och de levde lyckligt tillsammans samt hade en son Rolf, sedermera kallad Rolf Krake. När drottning Oluf fick reda på, att Yrsa blivit bortförd av en främling, anade det henne att denne främling var Helge, och när hon så fick reda på att Helge och Yrsa levde lyckliga i Danmark, seglade hon dit. Vid framkomsten bad bon att få tala vid Yrsa. Yrsa gick henne till mötes och hälsade henne vänligt samt bad henne följa med till kungaborgen. Oluf sade sig ha ringa heder att vänta där och frågade Yrsa, hur hon fann sitt gifte med Helge. »Ej kan jag finna det annat än gott, då jag har den bäste konung till herre», svarade Yrsa. »Hos honom kan du dock ej stanna, för du är hans dotter», sade Oluf. Utom sig av sorg ilade Yrsa till Helge, talade om vad Oluf sagt och sa att hon genast ville lämna honom. Därpå följde hon med drottning Oluf till Saxland och stannade där. Yrsas sinne blev hårt och bittert efter detta, och Helge sörjde så djupt, att han stängde sig inne i sin borg och vägrade se någon av sina män. Först senare lade sig hans sorg, och han drog å nytt ut i sitt land.

Helge och Hroar


Över var sin del av Danmark härskade två bröder, Frode och Halfdan. Frode var trotsig och härsklysten, Halfdan åter vänsäll och fredsälskande. Frode, som ensam ville råda för riket, antände därför sin broders borg och högg ner honom, när han sökte fly. Halfdan efterlämnade två söner, Helge och Hroar, samt en dotter Signe, gift med Sevar Jarl. Sönerna var vid faderns död minderåriga och fostrades hos en rik bonde vid namn Regin. Frode fruktade att dessa, då de blivit vuxna, skulle hämnas sin faders död och lät därför efterspana barnen, men lyckades inte hitta dem. Regin hade nämligen fört dem till en gammal vis och trollkunnig man, Wifel, som bodde på Wifelsö inte långt från Regins hem. Wifel hade lovat skydda barnen, fastän hade han sagt, »kung Frode lär inte bli lätt att föra bakom ljuset». Då Frode, trots allt sökande, inte hittade barnen, vände han sig till några trollkarlar och bad dem utforska, var de fanns dolda. Trollkarlarna svarade, att barnen inte var långt borta från kungen.
Detta förundrade Frode, när han låtit söka både när och fjärran. »Dock», sa han, »finnes här en liten ö, där endast en gammal gubbe bor. Där har jag inte sökt.» »Låt leta där mycket noga, för den mannen är mäkta trollkunnig, och vi kan inte utforska hans ö», sa de. Frode skickade spejare, men dessa återkom med oförrättadt ärende. Då blev kungen vred och sa: »Alla ska leta. Den gamle är en listig man och bedrar er med sina trollkonster. Jag skall själv fara över till ön». Då Wifel en morgon vaknade, sa han: »Underliga ting stunda. Mäktiga besökare har kommit till ön. Stå upp, Halfdans söner, och fly till skogs, men lägg noga märke till när jag ropar på mina hundar Hopp och Ho. Då ska ni gömma er i jordkulan». Därefter gick han ner till stranden, där kung Frodes skepp redan lagt till. Så snart denne upptäckte Wifel, befallde han sina män att gripa gubben och föra honom till sig. Så skedde. Frode sa: »Säg mig var kungasönerna finns, för du vet det». ödmjukt svarade Wifel: »Hell dig, herre! Men håll mig inte, för ulven river min hjord». Därpå ropade han högt: »Hopp och Ho, rädda min hjord, för det kan inte jag». »Vem ropar du nu på?» frågade kungen. »På mina hundar», svarade den gamle. »Men leta så som ni vill, herre; här finns inte kungasönerna. Underligt synes det mig att ni kan tro att jag, er till trots, skulle våga gömma dem.»
»Du är en slug gubbe», sa Frode. »Dock lär kungasönerna inte länge kunna döljas för mig. Men du är förtjänt att mista livet.» Wifel svarade: »Mitt liv är i ert våld, herre. Ni må kunna ta det; man kunde då säga ni haft något att göra här på Ön och inte behövt återvända med oförrättat ärende». Kungen lät då gubben gå och seglade bort. Wifel vågade inte längre behålla barnen hos sig utan sände dem till Sevar Jarl, deras svåger.
Helge var då tio vintrar gammal och Hroar tolv, men Helge var både större och modigare än sin äldre broder. De kom lyckligt fram till Sevar Jarls gård, men berättade inte vem de var, utan sa sig heta Hamur och Hrane och tog plats bland husfolket. Efter en tid bad de att bli upptagna bland jarlens män. — Sevar svarade, att han visserligen ej ansåg sig ha stor nytta av dem, men mat ville han ej vägra dem under någon tid. I tre år stannade de då hos jarlen, utan att denne visste vilka de var. Då blev jarlen bjuden till kung Frode. Både jarlen och hans husfru begav sig dit med stort följe. Bröderna var också med. Under vägen blev de igenkända av sin syster Signe, vilken tidigare inte lagt märke till dem. Hon yppade för jarlen att hennes bröder var med, och denne blev mycket rädd för deras liv. Såväl Signe som Sevar vände sig båda från bröderna, men det oaktat följde de med och vid framkomsten till Kungsgården gick även de in i salen. Frode började genast tala om att han misstänkte Sevar Jarl för att hålla sina fränder dolda, men att han nog nu skulle få veta var de befann sig. Därpå lät han inkalla en spåkvinna och bad henne säga var de fanns. Sedan kungen först rikligt belönat henne och gett henne dyrbara gåvor, sa hon: »Två är inne. Jag tror icke dem som vid elden ytterst sitta.» Men då passade Signe på och gav henne en guldring. Glad åt gåvan förklarade då spåkvinnan att hon ej kunde säga något mera.
Då sa hon: »Kung Halfdans söner Helge och Hroar ser jag sitta sunda bägge. Snart från Frode de livet råna, om ej hurtigt de förekommas.» Och i detsamma hon gick sade hon: »Skarpt Hamurs och Hranes ögon ljunga, ädlingar de är underdjärva,» Nu värt uppståndelse i salen! Bröderna flydde, och Frode befallde sina män att skynda efter dem. Men deras forne fosterfader Regin släckte ut ljusen i salen, så att allmän oreda uppstod, medan den ene hindrade den andre från att komma åstad. Frode sade då hånfullt: »Låt oss dricka så länge aftonen varar. De må vara glada åt att ha undkommit och behöver nog tid att sätta sig i säkerhet». Regin skänkte i, och de fyllda hornen gick laget runt till dess alla somnade, den ene över den andre. Under tiden satt Helge och Hroar i skogen och rådlog. När de suttit en stund, fick de se Regin komma ridande. De blev mycket glada och hälsade sin fosterfader, men denne besvarade inte hälsningen. I stället vände han om hästen och red mot Kungsgården till. Bröderna förundrade sig över detta. Plötsligt vände Regin sin häst och red hastigt rätt in på dem, liksom ville han överfalla dem. Därpå vände han åter om och red tillbaka. »Nu förstår jag vår fosterfaders mening», sade Helge. »Han vill ej bryta sin trohetsed till kung Frode, men ändock hjälpa oss. Låt oss följa, efter och se vad han menar.»
Komna helt nära Kungsgården hörde de Regin säga: »Hade jag något ont att frukta av kung Frode, så innebrände jag denne hund med hela sitt följe». Bröderna följde rådet och antände kungaborgen. Sevar Jarl kom då ut med alla sina män och befallde dessa öka på elden och bistå ungersvennerna. Även Frode vaknade och omtalade för sina män, att han drömt att en av dem sagt: »Nu är du kommen hem, konung, med alla dina män», och då kungen vredgad sport: »vart hem?» hade mannen svarat: »hem till Hel». I detsamma hördes Regin nynna en varningssång, och kungen skyndade mot salens dörr för att se vad som var på färde. Då fick han se att hela Kungsgården stod i ljusan låga. Frode sporde, vem som anlagt elden, och fick till svar: »Kung Halfdans söner». Han bjöd dem då förlikning, men Helge sade: »Du skall svika oss liksom du svek vår fader. Hämnd skola vi nu ta» Kung Frode sökte då fly ut genom en lönngång, som från salen ledde ut i skogen, men där stod Regin på vakt och hindrade honom från att komma ut. Han ämnade ingalunda låta Frode undkomma, han för denne nynnat en varningssång. Det hade han gjort för att inte bryta sin trohetsed. Frode vände då åter in i salen och blev innebränd. Nu tackade Helge och Hroar Sevar Jarl och Regin och utdelade stora gåvor bland folket. Därefter tog de riket i besittning och styrde det sedan tillsammans. Helge fick dock för det mesta styra ensam, ty Hroar vistades oftast hos sin vän kung Nordre i England, vars dotter han fått till maka. Kort efter sitt giftermål dog han och sörjdes mycket, emedan han varit så vänsäll och god. Helge blev nu ensam kung i Danmark.

Kata Dahlström

Kata Dalström hette egentligen Anna Maria Catharina Dalström, föddes den 18 december 1858 på Emtöholm, som är en gård i Dalhems socken i Kalmar län, på gränsen mella småland och östergötland. Katja gick ur tiden den 11 december 1923, det vill säga en vecka innan hon skulle fylla 65 år. Det här kom att bli en av arbetarrörelsens mest kända agiatorer.
Jag har kommit över två böcker, Nordiska Hjältesagor och Nordiska Hjältesagor Andra samlingen. Den första innehåller drygt femtio sagor och berättelser, den andra samlingen drygt 40. Så det blir en hel del den kommande tiden. Jag ska bara skriva av och redigera.

Något

Något.


— Jag vill bli något! sa den äldste av fem bröder, Jag vill bli till nytta i världen. Må det vara en aldrig så ringa ställning, bara att det jag uträttar är gott, så är det ändå något. Jag skall slå tegel, sådant kan man inte undvara. Då har jag ändå gjort något!
— Men något allt för litet, sa den andre brodern. Det, du vill göra, är så gott som ingenting. Det är hantlangar-arbete och kan uträttas med maskin. Nej, då är det bättre att bli murare. Det är ändå något, och det vill jag bli. Det är ett yrke! Genom det kommer man in bland skråna, blir borgare, har sin egen fana och sitt eget härberge. Ja, om det går väl, kan jag hålla gesäller, få heta mästare, och min hustru blir mästarinna. Det är något!
— Det är rakt ingenting! sa den tredje. Det är utom klasserna, och i en stad finnas många klasser långt över mästarens. Du kan vara en bra karl, men som mästare är du ändå bara vad man kallar simpel. Nej, då vet jag någonting bättre. Jag vill bli byggmästare, träda in på det konstnärliga, på tankens område, lyfta mig till de högre stående i andens rike. Visserligen måste jag börja nedifrån, ja, jag kan gärna säga det rent ut: jag måste börja som lärgosse, gå med kaskett, men jag är van att gå med fin felbhatt, samt springa och hämta öl och brännvin åt simpla gesäller, och de ska säga du åt mig, och det är påkostande. Men jag ska inbilla mig, att alltsammans är en maskerad, ett maskeradupptåg. I morgon — det vill säga, då jag blir gesäll — går jag min väg, de andra angår mig inte. Jag går på akademien, lär mig att teckna, får heta arkitekt — det är något, det är mycket! Jag kan bli högädel och välbördig, litet till både fram och bak, och jag bygger och bygger, liksom de andra före mig. Det är alltid något, som man kan lita på. Det hela är något!
— Men det något bryr jag mig inte om, sa den fjärde. Jag vill inte gå i kölvattnet, inte bli kopia. Jag vill bli ett snille, bli styvare än er allesammans. Jag skapar en ny stil, ger idéen till en byggnad, passande för landets klimat och material, för landets nationalitet och vår tidsålders utveckling, och så en våning till för mitt eget snille.
— Men om nu klimatet och materialet inte duger, sa den femte. Det vore illa, för det inverkar. Nationaliteten kan också lätt bli så utvidgad, att den blir konstlad. Tidsålderns utveckling kan komma dig att skena för fort, såsom ungdomen ofta gör. Jag märker nog, att ingen av er egentligen blir något, så mycket ni än själva tror det. Men gör som ni vill.
Jag ska inte likna er. Jag ställer mig utanför, jag skall resonera över vad ni uträttar. Det är alltid någonting oriktigt i varje sak. Det ska jag plocka ut och omtala. Det är något! Och det gjorde han, och folk sa om den femte: Honom är det bestämt någonting bevänt med. Han har got huvud, men han gör inte något. — Men därigenom var han något. Se detta är bara en liten historia, och likväl tar den inte slut, så länge världen står. Men blev det då ingenting vidare av de fem bröderna? Det där var ju inte något! Hör nu vidare, det är en hel saga! Den äldste brodern, som slog tegel, märkte, att från varje tegelsten, då den var färdig, trillade en liten slant, visserligen endast av koppar, men många små kopparslantar blir sammanlagda en blank krona, och varest man knackar på med den, hos bagare, slaktare, skräddare, ja, hos dem allesammans, där flyger dörren upp, och man får vad man behöver. Se, detta gav tegelstenarna! Några gick väl i stycken eller mitt i tu, men även de kom till nytta. Uppe på strandbanken ville mor Margareta, den fattiga gumman, så gärna mura sig ett litet hus. Hon fick alla tegelbitarna och så ett par hela stenar till, för ett gott hjärta hade den äldste brodern, om han än i handling endast kom därhän att slå tegel. Den fattiga gumman uppförde själv sitt hus. Litet var det, det ena fönstret satt snett, dörren var allt för låg, och halmtaket kunde ha varit bättre lagt, men skydd gav det, och man kunde därifrån se långt ut åt havet, som våldsamt bröt
sig mot banken. De salta dropparna stänkte över hela huset, som stod ännu, då han var död och borta, som hade slagit teglet.

Den andre brodern, ja, han kunde nu mura på ett bättre sätt. Han hade ju också lärt sig det. Då gesällprovet var avlagt, snörde han i hop sin ränsel och sjöng handtverkarens visa:
»Jag resa kan, me’n jag är ung,
och ute hem mig bygga;
mitt handtvärk är min penningpung,
mitt ungdomssinn’ min lycka.
Och återser jag fosterland —
jag kärestan gav ordet! —
hurra! lätt driftig handtvärksman
får fötter under bordet.»
Och det gjorde han. Då han kom tillbaka och blev mästare, murade han upp hus vid hus i staden, en hel gata. Då den stod där, såg bra ut och gav staden anseende, så byggde husen åt honom ett litet hus, som skulle vara hans eget. Men hur kunde husen bygga? Ja, fråga dem och de svara inte, men folk svarar och säger: Jo, visst har den gatan byggt honom hans hus! Litet var det och med lergolv, men då han med sin brud dansade fram över detta, blev golvet blankt och bonat, och från varje sten i väggen sprang fram en blomma. Det var lika gott som dyrbara tapeter. Det var ett vackert hus och ett lyckligt äkta par. Skråfanan svajade utanför, och gesäller och lärogossar ropade: Hurra! Jo, det var något! Och så dog han, det var också något. Nu kom arkitekten, den tredje brodern, som först hade varit timmermanslärling, gått med kaskett och sprungit ärenden i staden, men från akademien gått ut som byggmästare, »högädel och välbördig». Ja, hade husen vid gatan byggt ett hus åt brodern, som var murmästare, så fick nu gatan namn efter arkitekten, och det vackraste huset vid gatan blev hans. Det var något, och han var något — och det med en lång titel både fram och bak. Hans barn kallades förnäma barn, och då han dog, var hans änka en änka av stånd — det är något! Och hans namn stod allt jämt på gathörnet och var i folks mun såsom gatunamn — ja, det är något! Sedan kom snillet, den fjärde brodern, som ville hitta på någonting nytt, något eget och en våning till; men den ramlade för honom, och han föll ned och bröt halsen av sig — men han fick en präktig begravning med skråfanor och musik, blommor i tidningen och på gatan fram över stenläggningen, och tre liktal hölls över honom, det ena mycket, längre än det andra, och det skulle ha gjort honom glädje, ty han tyckte mycket om att bli omtalad. En minnesten restes på graven, bara en våning, men det är ändå alltid något. Nu var han död, liksom de tre andra bröderna. Men den siste, han som kritiserade, överlevde dem allesammans, och det var ju det rätta, ty så fick han sista ordet, och det var av stor vikt för honom att ha sista ordet. Han var ju ett gott huvud, sa folk. Nu slog även hans timme, han dog och kom till himmelrikets port. Dit kom alltid två och två. Där stod han nu med en annan själ, som också gärna ville in, och det var just gamla mor Margreta från strandkojan.
— Det är visst för kontrastens skull, som jag och den där usla själen ska komma hit på samma gång, sade kritikern. Nå, vem är hon, mor lilla? Vill hon också in här? frågade han. Och den gamla gumman neg så gott hon kunde. Hon trodde att det var Sankt Peter själv, som talade. Jag är en fattig stackare utan någon anhörig, gamla Margareta från strandkojan.
— Nå, vad har hon gjort och uträttat där nere?
— Jag har, Gud nåde mig, inte uträttat någonting i världen, ingenting som kan öppna för mig här. Det är en verklig nådens gärning, om jag får lov att komma inom porten.
— Hur har hon lämnat världen? frågade han, för att säga något, då det föreföll honom tråkigt att stå där och vänta.
— Ja, hur jag lämnade den, det vet jag inte. Sjuk och klen var jag under de sista åren, ock så tålde jag väl inte vid att krypa ur sängen och komma i köld och frost där utanför. Det är ju en sträng vinter, men nu har jag då överstått det. Det var ett par dagar alldeles lugnt, men bistert kallt, såsom ers välärevördighet nog vet. Isen hade lagt sig så långt ut från stranden, som man kunde se. Alla människor från staden gick ut på isen. Där var vad de kallar skridskoåkning och dans, tror jag. Det var full musik och traktering där ute. Jag kunde höra det ända in, där jag låg i min fattiga stuga. Då var det så där fram emot kvällen, månen var uppe, men han lyste ännu tämligen klent. Jag såg från min säng genom fönstret ända ut över havet, och där, just i kanten av himmel och hav, kom ett underligt, vitt moln. Jag låg och såg på det, såg på den svarta pricken mitt i, som blev större och större. Då visste jag vad det betydde: jag är gammal och erfaren, det tecknet ser man inte ofta. Jag kände igen det och fick en sådan ångest. Jag har två gånger förut i mitt liv sett den där tingesten komma och visste, att det skulle bli en förfärlig storm med springflod, som skulle komma över de arma människorna där ute, vilka nu drack och sprang och jublade. Unga och gamla, hela staden var ju där ute. Vem skulle väl varna dem, om ingen där såg och förstod vad jag nu förstod? Jag blev så rädd, jag fick ett liv i mig, som jag inte hade haft på lång tid. Ur sängen kom jag och fram till fönstret, längre orkade jag inte. Fönstret fick jag emellertid upp. Jag kunde se människorna åka och springa där ute på isen, se de granna flaggorna, höra, hur pojkarn hurrade och flickor och karlar sjöng. Det gick muntert till, men högre och högre steg det vita molnet med den svarta säcken uti. Jag ropade allt vad jag förmådde. Men ingen hörde mig, jag var för långt ifrån. Snart skulle ovädret bryta ut, isen gå i stycken och alla där ute sjunka utan räddning. De kunde inte höra mig, och gå ut till dem förmådde jag inte. Om jag bara kunde få dem i land! Då gav mig vår herre den tanken att tända eld på min säng, hellre låta huset brinna upp, än att så många skulle så ömkligt förgås. Jag fick elden tänd, såg den röda lågan — ja, jag hann utom dörren, men där blev jag liggande, jag förmådde inte mera. Lågan slog ut efter mig och ut genom fönstret, högt över taket. De såg den där ute, och alla sprang de allt vad de orkade för att hjälpa mig, arma stackare, som de trodde brinna inne. Det fanns inte en enda, som inte satte i väg. Jag hörde dem komma. Men jag hörde också, hur det plötsligt susade i luften. Jag hörde det dundra som grova kanonskott. Springfloden lyfte isen, som brast sönder. Men de hann dock till strandbanken, där gnistorna flög omkring mig. Jag fick dem alla räddade. Men jag måtte inte ha tålt vid kölden och förskräckelsen, och så har jag kommit hit upp till himmelrikets port. Det sägs att den upplåtes även för en sådan stackare som jag. Och nu har jag ju intet hus mera där nere på strandbanken. Men detta ger mig då ingen rättighet att komma in här. Då öppnades himmelrikets port, och ängeln förde in den gamla gumman. Hon tappade ett halmstrå utanför, ett av de strån, som hade legat i hennes säng, vilken hon antände för att rädda de många, och det var nu förvandlat till rent guld, men ett guld, som växte och slingade sig i de skönaste former.
— Se, detta förde den fattiga gumman med sig! sade ängeln. Vad för nu du med dig? Ja, jag vet nog, att du ingenting uträttat, inte ens gjort en tegelsten. Om du bara kunde gå tillbaka igen och hämta åtminstone så mycket. Den dugde visserligen inte, om du hade gjort den. Men gjord med god vilja, hade den dock alltid varit något. Men du kan inte gå tillbaka, och jag kan inte göra någonting för dig. Då bad den fattiga själen, gumman från strandkojan, för honom: Hans bror har gjort och givit mig alla de stenar och bitar, av vilka jag byggde min usla koja. Det var ofantligt mycket för mig, arma stackare. Kunna nu inte alla de där stenarna och bitarna få gälla som en tegelsten för honom? Det är en nådens gärning. Nu behöver han den, och här är ju nådens hem!
— Din bror, han, vilken du kallade den ringaste, sade ängeln, han, vars ärliga hantverk syntes dig det lägsta, giver dig sin himmelriksskärv. Du skall inte visas bort, du skall få lov att stå här utanför och tänka över, försöka att hjälpa upp dit liv där nere, men in kommer du inte, förr än du i god gärning har uträttat — något!
— Det där kunde jag ha sagt bättre, tänkte kritikern. Men han sade det inte högt, och det var då redan något.

En av HC Andersens sagor.

Skotten i Fårö Kyrka

Det kom en ny Präst till Fårö Kyrka. Vi talar om tidigt 1600-tal, det vill säga, då Gotland ännu tillhörde Danmark. Prästen, Christensson som han hette, var en mycket rättstrogen herre och såg inte med blida ögon hur Fårö-borna utökade sina inkomster genom sjöröveri och liknande.

Prästen flydde från Fårö kyrka

Han anmälde till myndigheterna och sådant fick naturligtvis Fårö-borna att bli på dåligt humör. Under en predikan ställde sig en av bönderna i andra bänkraden upp, tog fram sin pistol och avlossade ett skott mot prästen. I samma stund vände sig prästen mot sidan och kulan missade. Christansson blev rädd och tog genast familjen och flydde hals över huvud, till södra Gotland, han hamnade närmare bestämt i Öja kyrka. Efter några år föll händelsen mer eller mindre i glömska.

Så småningom blev den mindre och mindre trovärdig eftersom man aldrig återfann kulan, som ju bör ha fastnat framme vid altaret, ungefär. Här kunde berättelsen tagit slut, om det inte var för Erik. Erik Olsson var en mycket aktiv konservator, författare och konstnär som levde på Gotland under förra seklet. I slutet av 1950- talet fick han i uppdrag att renovera altaret på Fårö kyrka. De flesta Fårö-borna kände till berättelsen och när man passerade kyrkan passade man naturligtvis på att ställa frågan till Erik:

– Hittar du någon kula? Och Erik svarade Nej varje gång. Men Erik var en handlingens man, som tröttnade på alla frågor. Så en dag tog han helt enkelt med sig en kula, skapade ett litet hål i altartavlans nedre högra hörn, och murade fast kulan. Så på det här sättet blev nu den här sagan en sann sägen… Kulan sitter än idag kvar. Om du tittar längst ner i högra hörnet på altartavlan, under stolsbenet, så ska du finna på kulan, den som Erik satte dit. Var den kulan tog vägen som bonden avlossade, det är det ingen som vet.

Hoburgsgubben

Hoburgsgubben har sin sängkammare i en djup håla i berget som utgör Gotlands sydligaste udde. Många var rädda för gubben, men en av de som bodde närmast var god vän med honom. Han behövde bara knacka med en åra i berget innan han gav sig ut på fiske, så fick han så mycket fisk han bara behövde. Det var en bra lösning för bonden hade det knapert, hans åkrar var små och steniga, dessutom hade familjen skaffat sig många barn.
Som av en händelse kom det så ytterligare ett barn och bonden förstod att han måste bjuda Hoburgsgubben att stå fadder. Hur skulle han bjuda en sådan storätare på ett hederligt dopkalas. Bondens dräng blandade sig i tanken, det var en slug karl. Han frågade om han inte kunde få gå och fråga Hoburgsgubben. Det gick väl för sig svarade bonden, och drängen tog en stor säck över axeln och gick sin väg. Väl framme bankade han i berget, Hoburgsgubben reagerade direkt och frågade:
– Vem är det som bankar i berget=
– Det är drängen från granngården, svarade drängen
– Vad vill du?
– Mitt husbondfolk har fått ett nytt barn och de vill gärna att du står fadder.
– Nå, nå, nå! Svarade Hoburgsgubben. Jag har bott är i sjuhundra år, men det är första gången någon har hedrat mig med att få stå fadder. Vilka fler är inbjudna?
– Vår frälsare Jesus Kristus, sa drängen
– Jaså, vem mera?
– Sankte Per,
– Aj, aj, aj, vem mera
– Sankt Olof.
– Bevare mig väl, sa Hoburgsgubben. Men jag får ändå försöka komma. Vem ska bära fram barnet?
– Jungfru Maria
– Jaha, se där, ska hon det. Kommer det ytterligare någon?
– Nej nu kan jag inte komma på någon mera utom den käcke trumslagaren Tor.
– Nej usch! Sa Hoburgsgubben, då får du hälsa din husbonde och tacka så mycket, men dunderguden kan jag inte med. En gång kastade han en pinne på mitt lår så benet bröts. Du får tacka för hedern och beklaga att jag fått förhinder. Men en faddergåva ska jag ge. Hur mycket brukar man ge?
– Så mycket som man tycker känns hederligt, svarade drängen
Så föll det sig inte bättre än att drängen fick följa med in i Hoburgsgubbens heligaste rum, skattkammaren. Drängen höll upp säcken och Hobrugsgubben öste i en skopa silver och en skopa guld. Sedan frågade han:
– Är det någon som ger mer?
– Jo, nog ger de flesta mer än såhär!
Då tog hoburgsgubben sin skopa och öste i ytterligare tre skopor guld och tre skopor silver. Sedan frågade han igen:
– Ger någon mer än så
– Somliga hedersamma ger nog lite mera, sa drängen.
– Ingalunda vill jag vara den sämste, sa Hoburgsgubben och öste säcken full med guld och silver.
Nu var drängen nöjd. Han trodde inte att han skulle orka bära mera, så han tackade så mycket för den hederliga gåvan och lovade hälsa så gott till sitt husbondsfolk.
– Kom, tillbaka innan dopet, så ska du få fisk till kalaset också, sa Hoburgsgubben.
När drängen kom hem med pengasäcken blev bonden hjärtligt glad och dopkalaset blev ett av de mest påkostade i Sundre sockens historia.

Stolt tittar han ut över Östersjön, den gode gubben

Hur laxen kom upp i Blekingeströmmarna!

Det måste också sägas, att däruppe i Småland i det stora huset bodde en gång en jätte, som hade blivit gammal. De förtröt honom, att han i sin höga ålderdom skulle vara tvungen att gå utför den långa trappan för att meta lax i havet. Det syntes honom vida lämpligare, att laxen skulle komma opp till honom, där han bodde.

Därför gick han upp på taket av sitt stora hus. Där ställde han sig och slungade stora stenar ner i Östersjön. Han kastade dem med sådan kraft, att de flög över hela Blekinge och föll ner i havet. När stenarna föll ner, blev laxen så rädd, att den gick opp ur havet, flydde uppåt Blekingsströmmarna, rände i väg genom forsarna, kastade sig med höga språng uppför fallen och stannade, först när den var långt inne i Småland hos gammaljätten.

Hur sant detta är, syns av de många öarna och skären, som ligger utanför Blekinges kust. Det är inte något annat än de många stora stenarna, som jätten kastade.

Det märks också därav, att laxen alltjämt går opp i Blekingsströmmarna och genom forsar och lugnvatten arbetar sig ända fram till Småland.

Men den där jätten är värd mycken tack och ära av Blekingsborna, därför att laxfiske i strömmarna och stenhuggeri i skärgården, det är arbete, som ger föda åt många av dem än i denna dag.

Ursprung:

Denna saga eller sägen kommer ursprungligen från Selma Lagerlövs läsebok, ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”.

Brödrakärlek

Det var en gång två bröder, som vid sín faders död delade hans egenomdom mellan sig.
Den äldste av bröderna var gift, men inte den yngre. De var båda mycket fattiga, men de älskade varandra så mycket, att de hela tiden kunde gå i god för varandra.
Vid skördetiden tänkte den äldre brodern, min broder är inte så lycklig som jag är. Jag har min kära maka, som alltid ställer upp och tröstar mig, i alla väder. Min bror, den stackaren, han får gå där ensam och tänka. Det är bara jag som ibland kan lyssna på honom. Jag ska därför om natten, när det är mörkt, bära några av mina sädeskärvor, över till hans åker, så blir han rikare.
Den yngre brodern tänkte vid samma tid. Min broder som har sin maka att föda, behöver mera säd än jag, som är ensam. Han måste ju ha kraft, så att han kan skapa några barn till gården. Den måste överleva oss och låta den gå vidare i arv inom släkten. Jag ska därför bära några av mina sädeskärvor över på hans åker, när han sover.
Bröderna gick båda ut på natten och bar kärvor från sin till den andres åker, utan att den ene såg den andre. De var ett fasligt kånkande på sädeskärvor och de båda bröderna somnade väldigt gott, när de sent om sider äntligen äntrade sina sängar.
På morgonen blev de båda förvånade när de såg att de hade lika många kärvor som förut. De fortsatte varje natt att bära kärvor, tills de en natt råkade se varandra. Då förstod de varför det alltid var lika många kärvor på morgonen på deras åkrar, fastän de på natten burit över det på den andres åker.
De båda bröderna föll varandra om hasen när de såg att de, drivna av broderskärlek, velat dela med sig av det lilla som fanns på deras åkrar.