DEN FULA ANKUNGEN.

Det var så vackert ute på landet; det var sommar! Kornet stod gult, havren grön, höet var rest i stackar nere på de gröna ängarna. Där gick storken på sina långa, röda ben och pratade egyptiska, ty det språket hade han lärt av sin mor. Runt omkring åker och äng låg stora skogar och mitt i skogarna djupa sjöar. Ja det var riktigt vackert där ute på landet! Mitt i solskenet låg en gammal herrgård med djupa kanaler runt omkring, och från muren och ner till vattnet växte stora kardborrblad, som var så höga, att små barn kunde stå raka under de största. Det var lika villsamt där inne som i den tätaste skog. Här låg en anka på sina ägg. Hon skulle ligga ut sina små ungar, men nu var hon nästan trött på det, medan det dröjde så länge och hon sällan fick besök. De andra ankorna. Tyckte mer om att simma omkring i kanalerna än att springa upp och sitta under ett kardborrblad för att snattra med henne.
Äntligen knakade det i det ena ägget efter det andra.
– Pip! pip! sa det. Alla äggulorna hade blivit levande och stack ut huvudet.
– Rapp! Rapp! sa hon och så snattrade de allt vad de kunde och tittade åt alla håll under de gröna bladen, och modern lät dem titta så mycket de ville, ty grönt är bra för ögonen.
– Vad världen ändå är stor, sa alla ungarna. De hade nu en helt annan plats att röra sig på, än då de låg inuti ägget.
– Tror ni, att det här är hela världen? frågade modern. Den sträcker sig långt på andra sidan trädgården och ända in på prästens ägor. Men där har jag aldrig varit. – Nu måste ni väl vara här allesammans? tänkte hon och reste sig upp.
– Nej, jag har inte alla! Det största ägget ligger där ännu. Hur länge skall det dröja? Nu är jag snart trött på det! Så lade hon sig igen.
– Nå, hur går det? frågade en gammal anka, som kom för att göra visit.
–Det dröjer så länge med det ena ägget, sa ankan, som låg. Det vill inte gå hål på det, Men nu skall du se de andra. De äro de vackraste ankungar, jag någonsin sett. De likna allesammans sin far, den otäckingen. Han kommer inte och hälsar på mig.
– Låt mig få se det där ägget, som inte vill spricka, sa den gamla. Du kan vara säker på att det är ett kalkonägg. På det viset har jag också blivit lurad en gång. Jag hade min sorg och bedrövelse med de ungarna. De är rädda för vattnet, ska jag säga dig. Jag kunde inte få ut dem. Jag snattrade och skvattrade, men det hjälpte inte. Låt mig få se på ägget. Ja, det är ett kalkonägg . Låt du det ligga och lär de andra barnen att simma!
– Jag vill ändå ligga litet till på det, sa ankan. Har jag nu legat så länge, så kan jag ligga resten av tiden också!
– Var så god, sa den gamla ankan, och så gick hon.
Äntligen sprack det stora ägget.
– Pip! Pip! sa ungen och vältrade ut.
Han var så stor och ful. Ankan såg på honom. Det var då en förskräckligt stor ankunge det där, sa hon. Ingen av de andra ser så ut. Det måtte väl aldrig vara en kalkonkyckling? Nåja, det ska vi snart komma underfund med. I vattnet skall han, om jag också själv måste sparka ut honom!’”
Följande dag var det utmärkt vackert väder. Solen sken på alla de gröna kardborrarna. Ankmodern med hela sin familj kom fram nere vid kanalen. Plask, sprang hon i vattnet.
– Rapp! Rapp! sa hon, och den ena ankungen plumsade ut efter den andra. Vattnet slog dem över huvudet, men de kom strax upp igen och flöt så vackert. Benen gick av sig själva, och alla var de ute. Till och med den fula, grå ungen simmade med.
– Nej, det är inte någon kalkon, sa ankmodern. Se hur vackert han begagnar benen, hur rak han håller sig. Det är min egen unge. I själva verket är han ju ganska vacker, när man riktigt betraktar honom. Rapp! Rapp! – kom nu med mig, så skall jag föra er in i världen och presentera er i ankgården. Men håll er alltid nära intill mig, så att ingen trampar på er, och akta er för katten.
Och så kom de in i ankgården. Det var ett förskräckligt väsen där inne. Där var två familjer, som slogs om ett ålhuvud. Katten fick det ändå till slut.
– Se, så går det till i världen! sa ankmodern och slickade sig om näbben. Hon ville också haft ålhuvudet.
– Använd nu benen! sa hon och fortsatte se till att ni rappar er och niger med halsen för den gamla ankan därborta. Hon är den förnämsta av dem alla här. Hon är av spanskt blod, därför är hon så tjock. Som ni ser, så har hon en röd trasa om benet! Det är utomordentligt vackert och den största utmärkelse, någon anka kan få. Det betyder så mycket som att man inte vill bli av med henne och att hon skall igenkännas av både djur och människor! – Rappa er – inte ihop med benen. En väluppfostrad ankunge sätter ut benen långt ifrån varandra, liksom far och mor. Se så nig nu med halsen och säg rapp!
Det gjorde de. Men de andra ankorna runt omkring såg på dem och sade helt högt:
– Se så, nu ska vi ha det där följet till? Som om vi inte vore många nog ändå. Fy, så den ena ungen ser ut. Honom vill vi inte tåla.
Strax flög en anka fram och bet honom i nacken.
– Låt honom vara, sa modern, han gör ju ingen något för när.
– Nej, men han är för stor och ovanlig, sa ankan som hade bitit honom, och därför skall han tufsas till.
– Det är vackra barn, mor har, sa den gamla ankan med trasan om benet. Allesammans vackra så när som på den där ena, den har inte lyckats. Jag ville önska, att hon kunde göra om den igen.
– Det går inte för sig, ers nåd, sa ankmodern. Han är inte vacker, men han är så innerligt snäll och simmar lika vackert som någon av de andra. Ja, jag vågar säga, ändå litet bättre. Jag tänker, att han växer till sig eller att han med tiden blir litet mindre. Han har legat för länge i ägget, och därför har han inte fått den rätta skapnaden.
Så pillrade hon honom i nacken och slätade till honom.
– Han är dessutom en ankbonde, sa hon, och då gör det inte så mycket. Jag tror, att han får goda krafter, han slår sig nog igenom.
– De andra ungarna är rara, sa den gamla. Låtsa nu, som om ni var hemma här, och hittar ni något ålhuvud, så kan ni komma till mig med det.
Och så var de som hemma.
Men den stackars ankungen, som kommit sist ur ägget och såg så ful ut, blev biten, knuffad och förhånad. Det både av ankorna och hönsen.
– Han är för stor, skränade de allesammans.
Kalkontuppen, som var född med sporrar och därför trodde sig vara kejsare, blåste upp sig som ett fartyg för fulla segel. Han gick rakt på honom, och så kacklade han och blev alldeles röd i huvudet. Den stackars ankungen visste varken hur han skulle stå eller gå. Han var så bedrövad, därför att han var så ful och till åtlöje för hela ankgården.
Så gick den första dagen, och sedan blev det allt värre och värre. Den stackars ankungen blev jagad av dem allesammans. Till och med hans syskon var så elaka emot honom, och de sa alltid:
– Om bara katten ville ta dig ändå, ditt otäcka spektakel.
Modern sa, Jag önskar, att du vore långt härifrån.
Ankorna bet honom, och hönsen hackade honom. Pigan, som skulle ge djuren mat, sparkade till honom med foten.
Då sprang han och flög över gärdesgården. De små fåglarna i buskarna for förskräckta upp i luften.
Det är för att jag är så ful, tänkte ankungen och slöt ögonen. Men sprang likväl vidare. Så kom han ut i den stora mossen, där vildänderna bodde. Här låg han hela natten, han var så trött och sorgsen.
Om morgonen flög vildänderna upp, och de såg på den nya kamraten.
– Vad är du för en? frågade de.
Ankungen vände sig åt alla sidor och hälsade så gott han kunde.
– Du är förskräckligt ful, sa vildänderna. Men det kan då göra oss detsamma, bara du inte gifter dig in i vår familj.
Den stackaren. Han tänkte visst inte på att gifta sig, bara han fick lov att ligga i vassen och dricka litet kärrvatten.
Där låg han i två hela dagar. Så kom två vildgäss eller rättare vildgåsar. Det var två hannar. Det var icke så värst länge sedan de hade kommit ur ägget, och därför var de så morska av sig.
– Hör på, kamrat, sa de, du är så ful, att vi riktigt tycka om dig. Vill du följa med oss och vara vår lockfågel? I den andra mossen här tätt bredvid finnas några förtjusande söta vildgäss. Allesammans fröknar, som kan säga: Rapp! Du är i stånd att göra din lycka där, så ful är du!
Piff! Paff! lät det i detsamma ovanför, och båda vildgåsarna föll döda ned i vassen. Vattnet blev blodrött.
Piff! Paff! lät det åter, och hela skaror av vildgäss flög upp ur vassen. Så knallade det på nytt. Det var en stor jakt. Jägarna låg runt omkring mossen, ja, några satt uppe i trädgrenarna som sträckte sig långt ut över vassen. Den blå röken gick liksom skyar in mellan de mörka träden och hängde långt fram över vattnet. I gyttjan kom jakthundar, plask, plask. Vass och rör vajade åt alla sidor. Det var en förskräckelse för den stackars ankungen. Han vände och vred på huvudet för att få det under vingen. Just i detsamma stod strax bredvid honom en fruktansvärt stor hund. Tungan hängde långt ut ur halsen på honom. Ögonen glänste så rysligt otäckt. Han sträckte sitt gap ända ned mot ankungen, visade de skarpa tänderna. Plask, Plask gick han igen utan att ta honom.
Gud ske lov, suckade ankungen, jag är så ful, att inte ens hunden gitter bita mig.
Så låg han alldeles stilla, medan haglen susade i vassen och skott på skott knallade.
Först långt fram på dagen blev det tyst. Den stackars ungen vågade ännu icke resa sig. Han väntade flera timmar ännu, innan han såg sig om. Så skyndade han sig bort från mossen allt vad han kunde. Han sprang över fält och äng. Det blåste så att han hade svårt att komma framåt.
Mot aftonen kom han till en fattig liten bondstuga. Den var så eländig, att den icke själv visste, åt vilken sida den skulle ramla. Därför blev den stående. Blåsten susade omkring ankungen, så att han måste sätta sig på stjärten för att hålla emot. Det blev allt värre och värre. Då märkte han, att dörren hade gått av den ena haken och hängde så snett. Genom springan kunde smyga sig in i stugan, och det gjorde han.
Här bodde en gammal gumma med sin katt och sin höna. Katten, som hon kallade ”’Gossen min”, kunde skjuta rygg och spinna. Han gnistrade till och med, men då måste man stryka honom mothårs. Hönan hade mycket små, korta ben, och därför kallades hon ”Kuckelikortben” Hon värpte snällt, och gumman höll av henne som sitt eget barn.
På morgonen märkte man strax den främmande ankungen. Katten började spinna och hönan kackla.
– Vad står nu på, undrade gumman och tittade sig omkring. Men hon såg inte så bra. Hon trodde att ankungen var en fet anka, som hade kommit vilse.
– Det var ju en fin fångst, sa hon, nu kan jag få ankägg, bara det inte är en ankbonde. Det måste vi pröva
Och så blev ankungen antagen på prov i tre veckor. Men inga ägg syntes till. Katten var herre i huset, och hönan var fru. De sa alltid:
– Vi och världen. De trodde att de var hälften, och det den allra bästa delen. Ankungen tyckte, att man också kunde ha en annan åsikt, men det tålde inte hönan.
– Kan du lägga ägg? frågade hon.
– Nej!
– Nå, vill du då hålla munnen!
Och katten fyllde på:
– Kan du skjuta rygg, spinna och gnistra?
– Nej.
– Ja, då skall du inte ha någon åsikt, när förståndigt folk talar!
Ankungen satt i en vrå och var vid dåligt lynne. Så kom han att tänka på den friska luften och solskenet. Han fick en sådan förunderlig lust att flyta på vattnet. Slutligen kunde han inte låta bli, han måste säga det åt hönan.
– Vad går åt dig? frågade hon.
– Du har ingenting att göra, därför kommer de där nyckerna på dig. Lägg ägg eller spinn, så gå de över.
– Men det är så härligt att flyta på vattnet, fortsatte ankungen, så härligt att få det över huvudet och dyka ned till bottnen.
– Jo, det måtte visst vara ett stort nöje, sa hönan. Du har bestämt blivit tokig. Fråga katten, som är den klokaste jag känner, om han tycker om att flyta på vattnet eller dyka ned. Jag vill inte tala om mig själv. Fråga vår matmor, den gamla gumman, klokare än hon finnes ingen i världen. Tror du, att hon har lust att flyta och få vatten över huvudet?
– Ni förstå mig inte.
– Ja, om inte vi förstå dig, vem skulle då förstå dig? Du vill då väl aldrig vara klokare än katten och gumman, för att inte tala om mig själv. Gör dig inte till, barn, och tacka du din Skapare för allt det goda, man gjort för dig. Har du inte kommit in i ett varmt rum och fått ett umgänge, som du kan lära något av. Men du är en pratmakerska. Det är inte roligt att umgås med dig. Mig kan du tro, jag menar väl med dig. Jag säger dig obehagligheter, och därpå kan man känna igen sina verkliga vänner. Se nu bara till, att du lägger ägg och lär dig spinna eller gnistra!
– Jag tror, att jag går ut i vida världen, sa ankungen.
– Ja, gör du det.
Och så gick ankungen. Han flöt på vattnet, han dök ned. Men av alla djur föraktades han för sin fulhet.
Nu inföll hösten, löven i skogen blev gula och bruna. Blåsten tog fatt i dem, så att de dansade omkring. Uppe i luften såg det kallt ut. Skyarna hängde tunga av hagel och snöflingor och på gärdesgården satt korpen och skrek: oj, oj av bara köld. Ja, man kunde riktigt frysa, när man tänkte därpå. Den stackars ankungen hade det sannerligen inte trevligt.
En afton, solen gick så härligt ned, kom en hel flock vackra stora fåglar ut ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett några så vackra. De var glänsande vita, med långa, smidiga halsar. Det var svanar. De utstötte ett egendomligt läte. Bredde ut sina präktiga, långa vingar och flög bort från de kalla trakterna till varmare länder, till öppna sjöar. De steg så högt, så högt, att den fule lille ankungen blev så besynnerlig till mods. Han vände sig runt omkring i vattnet liksom ett hjul. Sträckte halsen högt upp i luften efter dem och utstötte ett skri, så högt och förunderligt, att han själv blev rädd. Ack, han kunde icke glömma de vackra fåglarna, de lyckliga fåglarna. Så snart han inte längre kunde skönja dem, dök han ända ner till bottnen. Då han kom upp igen, var han liksom utom sig. Han visste inte vad fåglarna hette, och inte varthän de flög. Han höll ändå av dem, som han aldrig förr hade hållit av någon. Han avundades dem alls icke – hur kunde det väl falla honom in att önska en sådan skönhet. Han skulle ha varit glad om blott ankorna hade velat tåla honom ibland sig, det stackars fula djuret!
Vintern blev så kall, så kall. Ankungen måste simma omkring i vattnet för att hindra det ifrån att alldeles frysa till. Men för varje natt blev öppningen där han simmade, allt mindre och mindre. Det frös, så att det knakade i isskorpan. Ankungen måste ständigt röra på benen, så att vattnet icke skulle slutas till. Slutligen blev han utmattad, låg alldeles stilla och frös så fast i isen.
Tidigt om morgonen kom så en bonde. Han fick se ankungen. Han gick ut och slog sönder isen med sin träsko. Han tog ankungen och bar honom hem till sin hustru. Där blev ankungen åter väckt till liv.
Barnen ville leka med honom, men ankungen trodde att de ville göra honom illa. Han for i förskräckelsen rakt upp i mjölkfatet, så att mjölken skvalpade ut på golvet. Hustrun skrek och slog med händerna i vädret. Då flög han i tråget, där smöret låg. Så ner i mjöltunnan och upp igen. Å vad han såg ut. Hustrun skrek och slog efter honom med eldtången. Barnen sprang omkull varandra för att fånga ankungen. De skrattade och de skrek. Väl var det, att dörren stod öppen. Ut for han bland buskarna och hamnade i den nyfallna snön. Där låg han, liksom i dvala.
Det skulle bli allt för bedrövligt att omtala all den nöd och det elände, han måste uthärda under den stränga vintern. Han låg i mossen bland vassen, då solen åter började skina varmt. Lärkorna sjöng – det var härlig vår.
Då lyfte han med ens sina vingar. De susade starkare än förr och bar honom kraftigt framåt. Innan han visste av det, var han i en stor trädgård, där äppelträden stod i blom. Där syrenerna doftade och hängde på de långa, gröna grenarna ända ned mot de slingrande kanalerna. Ack, här var så vackert, så vårfriskt, och mitt framför honom kom där ur snåret tre vackra, vita svanar. De susade med fjädrarna och flöt så lätt på vattnet. Ankungen kände igen de präktiga djuren och betogs av ett underligt svårmod.
Jag vill flyga bort till dem, de kungliga fåglarna. De kommer att hugga ihjäl mig, därför att jag, som är så ful, vågar närma mig dem. Men det är detsamma. Bättre att dödas av dem än att nypas av ankorna, hackas av hönsen, sparkas av pigan, som sköter hönsgården, och slita ont om vintern!” Han flög ut i vattnet och simmade bort emot de präktiga svanarna. Dessa såg honom och sköta med susande vingar fram emot honom.
– Döda mig bara, sa det stackars djuret och böjde sitt huvud ned mot vattenytan och väntade döden. Men vad såg han i det klara vattnet? Han såg under sig sin egen bild, men han var icke längre en klumpig, svartgrå fågel, ful och otäck, han var själv en svan.
Det gör ingenting att vara född i ankgården, om man bara har legat i ett svanägg!
Han kände sig riktigt glad över all den nöd och alla de vedervärdigheter, han hade utstått; nu förstod han till fullo att uppskatta sin lycka och all den härlighet, som hälsade honom. De stora svanarna simmade runt omkring honom och strök honom med näbben.
I trädgården kom några små barn, de kastade bröd och sädeskorn ut i vattnet. Det minsta ropade: Där är en ny. De andra barnen jublade med. Ja, där har kommit en ny. De klappade händerna och dansade omkring. De sprang efter far och mor. Bröd och kakor kastades i vattnet, och alla sa de: Den nya är den vackraste, så ung och så rar! De gamla svanarna böjde på halsarna för honom.
Då kände han sig helt blyg och stack huvudet bakom vingarna. Han visste icke själv, hur det var fatt med honom. Han var alltför lycklig. Men inte alls stolt, ty ett gott hjärta blir aldrig stolt. Han tänkte på hur han hade varit förföljd och förhånad. Han hörde nu alla säga att han var den vackraste av alla vackra fåglar. Och syrenerna böjde sig med grenarna ända ned i vattnet till honom. Solen sken så varmt och så gott. Då susade hans vingar, den smidiga halsen höjde sig, och av hjärtat jublade han: Så mycken lycka drömde jag inte om, då jag var den fula ankungen.

Swan

Lån med betalningsanmärkning

Är det körigt på lånemarknaden? Har du svårt att få lån? Har du skaffat dig en betalningsanmärkning?
Svarar du ja på dessa frågor, så har du lite problem med att få låna pengar. Det kan gälla små trevliga lån till en ny bil, eller kanske en trevlig resa med någon ny bekantskap? Tittar du i plånboken så är det tomt för tillfället, och på banken har dom inga pengar till dig. Du åker hem och deppar. Men gör icke det, hoppet är inte mer än ett par knapptryckningar bort. Logga in på lånbetalningsanmärkning.com och välj där vem som ska få ge dig ett lån. Du byter helt enkelt sida, från att försiktigt kliva in på banken och försiktigt ställa frågan om du kan få låna, till att erbjuda bolagen dig som lånekund. Smart och praktiskt. Du läser bara på om villkor och förutsättningar. Klickar på några knappar eller skickar ett SMS. Sedan betalas pengarna ut till ditt konto och du kan ta med käresta på en härlig upplevelse.
De lån som du kan få, trots dina betalningsanmärkningar, är ofta små och har en kort återbetalningstid. Du ska kunna betala av det snabbt. Har du lönen på väg in, så är det ju inga problem. Betala av lånet direkt, så har du skaffat dig ett bra utgångsläge. Det finns möjligheter att i vissa fall göra andra avbetalningar. Då tar det längre tid att bli av med skulden, och det kostar dig mer, ibland mycket mera.
Så trots att du har betalningsanmärkning så är inte lånemarknaden helt stängd för dig. Du kan få mindre lån och du kan då uppleva en hel del saker. Se bara till att återbetala skulden snabbt, annars kan det kosta dig mycket pengar. Då är det kanske bättre att vänta och avvakta tills lönen trillar in på kontot. För de pengarna är ju dina och de kan du spendera precis som du vill.

sponsrat inlägg

sponsrat inlägg

Flygresor

Vårkänslorna börjar trippa in i min kropp. Det är ett likhetstecken med att det är dags att röra på mig. Ut i världen, ut i Europa eller bara ut i Sverige. Vill jag komma snabbt och bekvämt, så är det bara flyget som gäller. Så hur komma till rätta med den djungel som finns där ute. Det är ju minst ett flygbolag per land, och de flyger ju kors och tvärs över hela världen.
Leta efter en tjänst på nätet som fixar detta för dig. Jag har hittat flyg.nu som jag har testat några gånger. Fungerar alldeles utmärkt. Här har man koll på de flesta flygresorna som finns, eller som är värt att finnas med i min sökning. Jag fick till exempel veta att det tar minst åtta timmar att flyga mellan Halmstad och München, till en kostnad av drygt 2100 kronor. Men befinner sig nog icke i luften hela tiden. Å andra sidan, tar jag mig söderut, från det ställe där jag bor, så tar det knappt två timmar från Köpenhamn, då med direktflyg, OCH till en betydligt trevligare kostnad, 762 kr. Man ska kanske läggar till att jag behöver en timmes längre resväg från min bostad till Köpenhamn. Det kan det vara värt.

Byter jag ut vackra München mot charmanta Barcelona så sjunker priset ytterligare, nu är det nere på 655 kr. Då tyvärr med ett stopp i London och resan tar totalt knappt åtta timmar, de flesta placerade på Londons flygplats. Ett direktflyg till Barcelona renderar i knappt tre timmar i planet och ett hål i kassan på 1136 kr. Det är ju inte så att jag skriker av att bli ruinerad, det här är trevliga avgifter. Man får mycket för pengarna.

Så nu är det egentligen bara att kliva in på någon bra hotellsait, leta efter lämpligt hotell och sedan leta efter lämpligt flyg. Här ska det resas.

sponsrat inlägg

sponsrat inlägg

En fin bild!

Den här fina bilden hittade jag på en blogg. Språket förstod jag icke, men bilden var fri för publicering och då tänkte jag att den passar alldeles utmärkt här på Sagobloggen. Det är indianer i samspråk. Kanske de berättar något för varandra, en vandringssägen eller ett livsöde. De hade inte de hjälpmedel vi har idag med att lagra och skriva. Bär var det muntlig berättartradition som gällde. Dagens ursprungsbefolkning i Nordamerika har i de flesta fallen tagit till sig de moderna hjälpmedlen. Men jag har en uppfattning om att många använder sig av gamla berättartraditioner.

Jag vill med denna bild bara påminna om att det går att lägga ifrån sig surfplattan elller datorn, sätta sig i en grupp och berätta för varandra. Idag kallas det för storytelling, men det är i grunden en helt vanlig berättelse. Så tappa inte taget, njuta av det mänskliga.

Indianer i samspråk

Indianer i samspråk

Ett spel…

Ett spel kan vara en dröm. Du vet man sätter sig framför TV-appartaen och slår på matchen eller travet. Du sitter där med din kupong och bara väntar på att bollen ska glida in, eller att Zlatan sätter en fågelspark. Har du hästar som favoriter, ja då är det din spelade häst och dennes nos som ska vara först över mållinjen. Det är vid såpdana härliga tillfällen du loggar in på ditt konto och riktigt ser hur detta konto ökar. Kanske inte så väldigt mycket om du spelar på ett lag eller en häst. Å andra sidan, varje gång du vinner så är det plus i kanten. Man brukar säga att ju mer man kan, ju mer rätt får man. Och på samma sätt, ju färre komponenter på spelobjektet, ju större vinstchans, jo oftare trillar kronorna in på kontot, ju roligare blir det.
Glid nu in på bookies.se ock kolla lite nya idéer, det kan löna sig, och det kan göra att ditt konto kan fyllas på.
Lycka till

sponsrat inlägg

sponsrat inlägg

Konferensstolar

Jag var satt att ordna stolar till konferens, du vet en sådan där då det kommer en massa människor som ska sitta bekvämt och ta del av den information som sprids från podiet. Båda uppgifterna är ganska grannlaga och kräver sin person och hela hans eller hennes uppmärksamhet. Lokalen jag hade till mitt förfogande hade en storlek så att jag kunde få in ungefär etthundrafemtio personer. Så måste jag ha en scen och någon form av tavla, där föreläsarna skulle kunna visa på OH bilder eller vad man ni ville visa. Så vilka stolar ville jag då ha? Ja, det fick inte vara alldeles för bekväma, då kunde deltagarna lätt somna och deras ambition att ta del av konferensens innehåll försvann lika fort som en avlöning. Hårda pinnstolar var inte heller att föredra, det blev snabbt träsmak i rumpan. Då skulle man tappa intresset för föreläsaren och även i detta fall skulle konferensen inte leverera. Mitt mål blev att skaffa stolar av det mera naturliga salget. Gärna lite mjukt på rumpan, och med armstöd. Men icke så bekväma att man kunde somna. En grann uppgift.

I nästa lokal fanns det plats för cateringmat. Det föll då naturligt på min lott att även skaffa bord och stolar till restaurang. Här behövdes inte kravet på bekvämlighet, det var ju inte meningen att konferensdeltagarna skulle sitta här och uggla. Jag fick ta till mitt gamla knep, jag skaffade ett antal vanliga pinnstolar. Du vet de där som man kan sitta en stund på, men efter en tid så börjar rumpan domna av. Då är det dags att stiga upp. Förhoppningsvis har besökaren hunnit äta upp den goda maten som han eller hon har tagit från serveringsbordet. Men tack vara den hårda stolen, så backar besökaren inte om. Bara det är en besparing som heter duga.

Sammanlagt, lite mjukare och bekvämare i konferenslokalen, lite hårdare i restaurangen.


sponsrat

Snövit och de sju dvärgarna

Det var mitt i vintern och snöflingorna dalade från himmelen som dun. Drottningen satt och sydde vid ett fönster, som hade en ram av svart ebenholts. Medan hon sydde och tittade på snön, råkade hon sticka sig i fingret med nålen. Tre droppar bod föll ner i snön, och det röda såg så vackert ut i det vita att hon tänkte:
– Om jag ändå finge ett barn så vitt som snö, så rött som blod och så svart som ebenholts! En kort tid därefter, födde hon en dotter. Flickan var så vit som snö, så röd som blod och hade hår så svart som ebenholts, och därför fick hon namnet Snövit. Men när den lilla hade kommit till världen, dog drottningen.

Efter ett år tog kungen sig en ny gemål. Det var en skön kvinna men stolt och högmodig, och hon kunde inte tåla att någon överträffade henne i skönhet. Hon hade en förtrollad spegel. När hon gick fram och beskådade sig själv i den, sa hon:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!
Och då svarade spegeln:

– Drottning, du skönast i landet är!

Det gjorde drottningen belåten, för hon visste att spegeln talade sanning.
Snövit växte emellertid upp och blev allt vänare. När hon var sju år gammal, var hon vän som den klara dagen och skönare än själva drottningen. En dag frågade denna sin spegel som vanligt:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!!

Då svarade spegeln:

– Drottning, du är den skönaste här, men Snövit tusen gånger skönare är!
Drottningen blev då förskräckt och blev både gul och grön av avundsjuka. Från den stunden vände sig hjärtat i hennes bröst var gång hon såg Snövit, så hatade hon flickan. Avunden och högmodet växte som ogräs i hennes hjärta, och hon fick ingen ro, varken natt eller dag. Slutligen kallade hon till sig en jägare och sa;
– För flickan ut i skogen, jag vill inte se henne för mina ögon mer! Du ska döda henne och ge mig lungorna och levern som ett bevis på att du har gjort det.
Jägaren lydde och förde bort Snövit. Men när han hade dragit sin kniv för att genomborra hennes oskyldiga hjärta, började hon gråta, och sa:
– Ack, kära jägare, skona mitt liv! Jag ska springa långt bort i den vilda skogen och aldrig komma hem igen. Jägaren tyckte synd om den vackra flickan och han sa:
– Spring iväg, stackars barn.

Han trodde att de vilda djuren snart skulle göra slut på henne, men ändå kändes det som om en sten fallit från hans hjärta, när han slapp döda henne. När ett ungt vildsvin kom springande, stack han ihjäl det. Han tog ut lungorna och levern och bar dem till drottningen som ett bevis.

Nu var den stackars flickan mol allena i den stora skogen, och i sin förtvivlan såg hon på trädens alla blad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Så började hon springa och hon sprang över vassa stenar och genom törnesnår, och de vilda djuren sprang förbi henne, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge fötterna orkade bära henne, ända tills det började lida mot kvällen. Då fick hon se en liten stuga, och där gick hon in för att vila sig.

I stugan var allting litet men så rent och prydligt att det var en fröjd att se. Där stod ett litet bord med vit duk på, och sju små tallrikar. Vid varje tallrik låg en liten sked och en liten kniv, och där var sju små bägare. Vid väggen stod sju små sängar med snövita lakan i rad. Eftersom Snövit var så hungrig och törstig, åt hon lite grönsaker och bröd på varje tallrik och hon drack en droppe vin ur varje bägare, för hon ville inte ta alltihop från en enda. Trött som hon var, ville hon sen lägga sig och sova. Hon provade den ena sängen efer den andra, men ingen passade. Den ena var för lång och den andra för kort. Så kom hon slutligen till den sjunde, och den var lagom. Där blev hon liggande, anbefallde sig i Guds hand och somnade.

När det hade blivit mörkt, kom husets herrar hem. Det var de sju dvärgarna som bröt kopparmalm i berget. De tände sina sju små ljus, och när det blev ljust i stugan, såg de att någon hade varit där. Nu var det någon som stökat till, men när de gick hemifrån, hade allt vari i god ordning.
Den förste sa:
– Vem har suttit på min stol?
Den andre:
– Vem har ätit p min tallrik?
Den tredje:
– Vem har tagit mitt bröd?
Den fjärde:
– Vem har smakat på mina grönsaker?
Den femte:
– Vem har använt min gaffel?
Den sjätte:
– Vem har skurit med min kniv?
Den sjunde:
– Vem har druckit ur min bägare?
Så såg sig den förste omkring och märkte att det var en liten fördjupning i hans bädd, och han sa:
– Vem har klivit i min säng? Och de andra kom springande och ropade:
– I min har också någon legat!
Men när den sjunde tittade på sin säng, fick han se Snövit som låg där och sov. Han ropade på de andra, och de kom springande, ropade till i häpnad, hämtade sina sju ljus och lyste på henne.
– Du store tid! Du store tid! ropade de. Vilket vackert barn!

Till sin stora glädje förmådde de inte väcka henne utan lät henne ligga kvar där och sova.
Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater, en timme hos var och en, tills natten var förbi.
När dagen grydde, vaknade Snövit, och när hon fick se de sju dvärgarna, blev hon förskräckt. Men de var så vänliga och de frågade:
– Vad heter du?
– Jag heter Snövit, svarade hon.
– Hur har du kommit hit till vårt hus? frågade de vidare.
Då berättade Snövit hur hennes styvmor hade velat ta livet av henne, hur jägaren skonat henne och hur hon hade gått hela dagen tills hon slutligen träffade på stugan.

Dvärgarna sa:
– Vill du sköta hushållet åt oss, laga vår mat, bädda sängarna, sy och sticka, och vill du hålla allt rent och ordentligt, får du stanna hos oss, och ingenting ska fattas dig.
– Ja, svarade Snövit, hjärtans gärna! Och så stannade hon hos dem.
Hon höll huset i god ordning. På morgonen gick dvärgarna till berget för att leta efter koppar och guld, på kvällen kom de tillbaka, och då skulle maten vara färdig. Hela dagen var flickan ensam. De snälla dvärgarna varnade henne och sa:
– Akta dig för din styvmor, hon får nog snart veta att du är här. Släpp inte in någon!!
Men drottningen, som trodde att Snövit var död, tänkte att nu var hon åter den skönaste i landet. Hon såg sig i spegeln och sa:
– Spegel, spegel på väggen där,säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln:

– Drottning, du är den skönaste här, men Snövit, som bor bortom bergen nu hos dvärgar sju, Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev förfärad, för hon visste att spegeln inte ljög. Nu förstod hon att jägaren hade bedragit henne och att Snövit ännu var i livet. Då började hon grubbla över hur hon skulle kunna döda flickan. Så länge hon själv inte var den skönaste i landet, lämnade avundsjukan henne inte någon ro.
Till slut hade hon sin plan kvar. Hon svärtade sig i ansiktet och klädde ut sig till en gammal månglerska, så att hon blev alldeles oigenkännlig. I denna skepnad gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga, bultade på dörren och ropade:
– Vackra varor till salu!
Snövit tittade ut genom fönstret och svarade:
– Goddag, snälla frun, vad har ni att sälja?
– Goda varor, fina varor, snörlivsband i alla färger! svarade gumman, och så tog hon fram ett band som var flätat av brokigt silke.
– Den gamla hederliga gumman kan jag nog släppa in, tänkte Snövit och hon låste upp dörren och köpte sig ett vackert band.
– Barn, sa den gamla, vad du ser ut! Kom så ska jag snöra dig ordentligt.
Snövit anade inget ont utan ställde sig framför gumman och lät henne snöra livet med det nya bandet. Den gamla snörde fort och hårt. Snövit tappade andan och föll ner som död.
Nu är du inte längre den vackraste i landet! sa den elaka kvinnan och skyndade bort.
En liten stund därefter, när det började kvällas, kom de sju dvärgarna hem. Så förfärade de blev, när de fick syn på sin Snövit som låg på golvet utan att röra sig det minsta, som en död. De lyfte upp henne, och när de märkte att hon var alldeles för hårt snörd, skar de av bandet. Snövit började långsamt att andas, och så småningom vaknade hon till medvetande igen.
När dvärgarna fick höra vad som hade skett, sa de:
– Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Akta dig, och släpp inte in en människa när inte vi är hos dig!
Så fort den elaka drottningen hade kommit hem, gick hon till sin spegel och sa:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln som förut::

– Drottning, du är den skönaste här, men Snövit som bor bortom bergen nu hos dvärgar sju, Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde det, rusade allt blodet till hjärtat, så förskräckt blev hon, för nu visste hon att Snövit hade blivit levande igen.
– Nu ska jag i alla fall tänka ut något som gör slut på dig! Och med trollknep som hon förstod sig på bra, gjorde hon en förgiftad kam. Så förklädde hon sig till en annan gammal gumma, gick åter över de sju bergen, till de sju dvärgarnas stuga, knackade på och ropade;
– Goda varor till salu!
Snövit tittade ut och sa:
– Jag får inte släppa in någon. Gå er väg!
– Titta får du väl ändå göra, svarade den gamla, tog fram den förgiftade kammen och höll upp den. Flickan blev så förtjust i den att hon åter en gång lät lura sig och öppnade dörren. När de hade kommit överens om priset, sa gumman:
– Nu ska jag kamma dig ordentligt.

Snövit anade inte oråd utan lät den gamla kamma henne. Men knappt hade gumman satt kammen i håret, förrän giftet verkade och den stackars flickan föll medvetslös till golvet.
– Nu är det slut med dig, du under av skönhet! sa den elaka kvinnan i ondskefull ton och gick sin väg. Men till all lycka var det snart kväll, och dvärgarna kom hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, misstänkte de genast styvmodern. De letade och fann snart den förgiftade kammen. Och knappt hade de fått bort den, förrän Snövit kom till sans och berättade vad som hade hänt. Då förmanade de henne åter att vara på sin vakt och absolut inte öppna dörren för någon.
I slottet ställde sig drottningen framför spegeln och sa:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!

Spegeln svarade som förut:

Drottning, du är den skönaste här, men Snövit som bor bortom bergen nu hos dvärgar sju, Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde spegeln tala så, darrade hon av raseri från topp till tå:
– Snövit måste dö, skrek hon, om det så ska kosta mig mitt eget liv! Sedan gick hon till sin allra hemligaste, ensammaste kammare dit aldrig någon annan kom, och gjorde i ordning ett giftigt äpple. Till det yttre såg det fint ut, vitt med röda sidor. Var och en som såg det fick lust att äta upp det. Men den som bet en bit av det dog omedelbart.

När äpplet var färdigt, färgade hon sig i ansiktet och förklädde sig till bondmora, och så gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga. Hon knackade på, och Snövit stack ut huvudet genom fönstret och sa:
– Jag får inte släppa in någon människa, de sju dvärgarna har förbjudit det.
– Det kvittar mig lika, svarade bondmoran, mina äpplen blir jag nog av med ändå. Se här, jag ger dig ett till skänks.
– Nej, sa Snövit, jag får inte ta emot något.
– Är du rädd för att det är förgiftat? frågade gumman. Se, nu skär jag äpplet i två delar. den röda biten kan du äta, så tar jag den vita. Äpplet var så skickligt gjort, att bara den röda delen var förgiftad.

Snövit tittade på det granna äpplet, och när hon såg att bondkvinnan åt med god aptit, kunde hon inte motstå frestelsen utan sträckte ut handen och tog den giftiga biten. Knappt hade hon fått en tugga i munnen, förrän hon föll död ner. Då betraktade drottningen flickan med grymma blickar, skrattade högt och utbrast hånfullt:
– Vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts! Den här gången kan dvärgarna inte väcka dig till liv igen.
Och där hemma på slottet frågade hon spegeln igen:

– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!

Och äntligen svarade spegeln:

– Drottning, du skönast i landet är!

Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, om nu ett avundsjukt hjärta kan få någon ro.

När dvärgarna kom hem på kvällen, fann de Snövit liggande på golvet. Hon andades inte mer, ty hon var död. De lyfte upp henne, sökte för att se om de fann något giftigt, snörde upp livstycket, kammade hennes hår och tvättade henne med vatten och vin. Men ingenting hjälpte – den kära flickan var och förblev död. Då la de henne på en bår och satte sig alla sju bredvid den och begrät henne, och grät i tre dagar.
Så ville de begrava henne, men hon såg alltjämt så frisk ut som en levande människa, och hennes kinder var vackert röda. De sa:
– Inte kan vi sänka ner flickan i den svarta mullen. Och så gjorde de en kista av genomskinligt glas, för att man skulle kunna se Snövit från alla sidor, la henne i den och skrev med guldbokstäver på den vad hon hette och att hon var en kungadotter. Sedan bar de ut kistan på berget. En av dem stod alltid där och höll vakt. Också djuren kom och begrät Snövit, först en uggla, sedan en korp och till sist en duva.

Länge, länge låg Snövit i kistan och förändrades inte utan såg ut som om hon sov. Alltjämt var hon vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts.
Så hände det sig en dag att en kungason råkade gå vilse i skogen och kom till dvärgarnas stuga för att övernatta där. På berget fick han se kistan med den vackra Snövit och han läste skriften. Då sa han till dvärgarna:
– Låt mig få kistan, jag ger vad som helst för den!
Men dvärgarna svarade:
– Vi säljer den inte för allt guld i världen.

Då sa han:
– Skänk mig den då, för jag kan inte leva utan att få se Snövit! Jag ska akta och ära henne som min allra käraste.
När han talade så, tyckte de snälla dvärgarna synd om honom och gav honom kistan. Prinsen lät sina tjänare bära bort den på axlarna, men så råkade de snubbla på på en trädrot, och av skakningen lossnade den giftiga äppelbiten som satt i Snövits hals. Strax slog hon upp ögonen, lyfte på locket till kistan och satte sig upp, livs levande.
– Ack, min Gud, var är jag? utropade hon.
Full av glädje svarade kungasonen:
– Du är hos mig! Så berättade han vad som hade hänt och tillade:
– Jag har dig kärare än allt i världen. Följ med till min faders slott och bli min gemål! Då blev Snövit glad och följde med honom, och deras bröllop firades med pompa och ståt.
Till festen var också Snövits elaka styvmor bjuden. Så fort hon hade klätt sig i sin finaste klänning, gick hon till spegeln och sa:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är!

Spegeln svarade:

Drottning, du är den skönaste här, Men den unga bruden långt skönare är

Då utstötte den elaka kvinnan en förbannelse, och hon blev så förtvivlad att hon inte visste till sig. Först ville hon inte alls gå på bröllopet, men hon fick ingen ro, hon måste iväg och se den unga drottningen, Och när hon trädde in i salen, kände hon igen Snövit, och hon blev stående orörlig av skräck och fasa.
Men man hade redan låtit hetta upp järnskor i en kolbrasa, och de togs nu med en tång och ställdes framför den ondskefulla kvinnan. Så måste hon stiga i de rödglödgade skorna och dansa tills hon föll död ner.

Fästfolket

Fästfolket – HC Andersen

Toppen och bollen låg i en låda tillsammans bland andra leksaker. Så sa toppen till bollen:
”Skulle vi inte kunna bli fästfolk, eftersom vi ändå ligger tillsammans i lådan?”
Men bollen, som var sydd av saffian och var lika inbilsk som en fin fröken, ville inte svara på något sådant.

Nästa dag kom den lille gossen, som rådde om leksakerna. Han målade toppen röd och gul och slog ett mässingsstift mitt uti, det såg riktigt präktigt ut, när toppen snurrade omkring.
”Se på mig” sa han till bollen. ”Vad säger ni nu? skulle vi inte kunna bli fästfolk. Vi passar så bra tillsammans, ni hoppar, och jag dansar. Lyckligare än vi två skulle ingen kunna bli”
”Jaså, tror ni det?” sa bollen. ”Ni vet visst inte, att min far och mor ha varit saffianstofflor, och att jag har en kork i kroppen?”
”Ja, men jag är av mahognyträ!” sa toppen, ”och borgmästaren har själv svarvat mig. Han har sin egen svarvstol och det var honom ett stort nöje”
”Ja, kan jag lita på det?” svarade bollen.
”Måtte jag aldrig mer få smaka piskan, om jag ljuger!” svarade toppen.
”Ni talar mycket vackert för er!” sa bollen; men jag kan likväl inte, jag är så gott som till hälften förlovad med en svala. Var gång jag går till väders sticker han ut huvudet ur boet och säger: ”Vill ni? Vill ni?” Nu har jag inom mig själv svarat ja, och det är så gott som en halv förlovning. Men jag lovar er att jag aldrig skall glömma er”.
”Ja, det var ju också en tröst!” sa toppen, och så talade de inte vidare med varandra.

Nästa dag blev bollen framtagen. Toppen såg hur hon flög högt upp i luften, liksom en fågel. Man kunde slutligen inte ens se henne. Varje gång kom hon tillbaka igen. Men gjorde alltid ett högt spång, när hon rörde vid marken. Och det kom sig antingen av längtan eller att hon hade en kork i kroppen. Den nionde gången blev bollen borta och kom inte mera igen. Gossen sökte och sökte, men hon var borta.
”Jag vet nog var hon är,” suckade toppen, ”hon är i svalboet och är gift med svalan!”

Ju mera toppen tänkte på detta, desto mer betagen blev han i bollen. Bara för att han inte kunde få bollen, blev han än kärare. Hon hade tagit en annan, och det var just det egendomliga. Toppen dansade omkring och snurrade, men alltid tänkte han på bollen, som i tanken blev allt vackrare och vackrare. Sålunda gick många år, så var det en gammal kärlek.
Toppen var inte längre ung! Men så blev han en dag helt och hållet förgylld. Aldrig hade han sett så ståtlig ut. Han var nu en guldtopp och hoppade, så att det surrade efter det. Jo, det kunde vara något! men plötsligt hoppade han för högt och borta var han!

Man sökte och sökte, till och med nere i källaren, men han stod ej att finna.
Var fanns han då?

Han hade hoppat i soptunnan, där det låg allt möjligt, kålstockar, sopor och grus, som hade fallit ned från takrännan.
”Nu ligger jag just vackert. Här kan förgyllningen snart gå av mig. Vad är det för patrask, jag råkat i sällskap med?” Så sneglade han på en lång kålstock, som var alltför nära avplockad. Han såg på ett underligt, runt föremål. som sig ut som ett gammalt äpple. Men det var inte något äpple, utan en gammal boll, som i många år hade legat uppe i takrännan, och som vattnet hade sipprat igenom.

”Gud ske lov, att det ända kommer någon av ens jämlikar, som man kan tala med” sa bollen och betraktade den förgyllda toppen. ”Jag är egentligen av saffian, sydd av frökenhänder, och har en kork i kroppen, men det kan ingen se på mig. Jag var nära att hålla bröllop med en svala, men så föll jag i takränna. Där har jag legat i fem år och sipprat vatten. Det är en lång tid må ni tro, för en ung vacker flicka.

Men toppen sa ingenting. Han tänkte på sin gamla käresta, och ju mera han hörde, desto tydligare blev det för honom, att det var hon.
Då kom tjänstflickan och skulle till att vända på tunna.
”Hejsan, där är guldtoppen” sa hon.
Och Toppen kom tillbaka i rummet i stor aktning och ära. Men bollen hörde man ingenting om. Toppen talade aldrig mer om sin gamla kärlek. Den går över om kärestan legat fem år i en takränna och sipprat vatten. Ja framförallt känner man inte igen henne om man träffar på henne i en soptunna.

Kopparkitteln fylld med silverpenningar

Det fanns en gång två grannar, två bönder. De bodde bredvid varandra och de hade båda ett ganska behagligt liv. Den ene bonden var visserligen väldigt rik, den andre, om inte fattig, så fick han åtminstone vända på slantarna.
En kväll bestämde sig den fattige bonden för att palla lite av den rikte bondens väldigt fina äpplen. Så den fattige bonden klättrade över staketet och upp i det stora äppelträdet. Väl han satt där så fick han höra någon komma gåendes. Han tittade ner och fick se den rike b onden komma och bära på en stor kopparkittel full med mynt. Han hade också en spade med sig. Och han började gräva en stor och ganska djup grop. Så satte han ner kitteln och fyllde igen hålet och sa:
– Den här ska ingen kunna gräva upp förrän någon sätter två oanvända träskålar över, den ene fylld med mjölk, den andra med havregrynsgröt. Den fattige bondens öron var stora och han lyssnade mycket noga.
Efter det att den rike bonden gått tillbaka in i sitt hus, klättrade den fattige bonden ner från sitt träd och satte högsta fart hem till sitt. Han hade famnen full med äpplen. Hustrun blev väldigt glad när han kom, och hon började genast att baka en äppelkaka.
Bonden gick ut i snickarboa, trots den sena timmen. men han satt där och först när gryningen kom, lämnade han snickarboa med sina två nya träskålar. Sedan gicjk han in till mor i stugan och bad henne koka havregrynsgröt och hälla upp i ena skålen. I den andraa ville han ha mjölk. Hustrun undrade varför, men han sa inget. När hon var klar tog bonden de båda skålarna och gick till äppelträdet. Han satte en skål på var sida. Och kan du tänka dig, gropen öppnades av sig själv och han kunde lyfta upp grytan full med silverpenningar.Den borde vara ganska tung, men av detta märkte bonden inget. Nu var han rik, minst lika rik som sin granne.
Den tidigare fattige bonden ställde till med ett gigantsikt kalas. Den rike bonden kom naturligtvis och han undrade hur den fattige hade råd med all denna överflöd. Han avslöjade inget vid denna tidpunkt. Det var först några år senare, då den rike bonden började bli fattig, som han kom underfund med vad som hade hänt. Den rike ville hämta upp sin skatt, men det enda han såg var två tomma träskålar…